Etikett: kultur

Recension av fansinet Pellucid Occlusion

Skriven av – 10 augusti 2013

Nedan följer en recension av fansinet Pellucid Occlusion, av Martin Hollmer.  Utkommet i år, finns säkert ex kvar.  (Jag har ett extra!  Bytes mot något åtråvärt.)  Kontakta honom på martin.hollmer@gmail.com och se hans blogg på martinhollmer.blogspot.com.

16:42

Saker jag inte gillar:

- Jävla hippieflum
- När folk ska vara så jävla överlägsna och säga att ”men vi vet ju faktiskt inte allting om hur världen fungerar, så det kan ju [lika gärna] vara så här, dvs helt jävla löjligt ockultpsyko” eller ”men för MIG kanske världen fungerar så här”

Okej, det jag stör mig på är när folk inte kan eller vill skilja på

a) hur världen faktiskt fungerar,
b) vår fenomenella uppfattning av hur världen fungerar, och
c) mänskliga konstruktioner och metaforer för hur världen fungerar, som tjänar ett visst känslomässigt, religiöst eller praktiskt syfte.

Jag menar inte att världens objektiva konstitution är den enda relevanta. Jag tror*, även om min specifika ståndpunkt i just den här frågan inte är central, att det objektiva är i allt väsentligt bortom människans räckhåll, och att vår fenomenella uppfattning av världen är det enda vi kan luta oss mot. (Dvs. ”det där är ett bord, kärlek finns, jag hör ljud”; även sånt man måste göra grundligare undersökningar för att ta reda på, som fysikaliska fakta om atmosfären på Venus osv, tillhör vår fenomenella uppfattning av världen.) Merleau-Ponty, George Lakoff mfl ger många bra exempel på effekter i vår upplevelse av världen som uppenbart grundar sig i vår mänskliga beskaffenhet hellre än någon objektiv egenskap i världen; ta exemplet med en röd fläck på en vit vägg. När vi ser fläcken har vi upplevelsen att det vita ”egentligen” sträcker sig bakom fläcken, att det röda avbryter ett kontinuerligt fält av vit färg. Den uppfattningen har ingen objektiv grund (åtminstone inte i någon objektivitet bortom människans egen sammansättning), men är ändå fullt sann och verklig. Det är en subjektiv upplevelse av världen med bas i hur människan som varelse fungerar.

Gränsen mellan b) fenomenell upplevelse och c) instrumentell metafor kan vara grumlig. Distinktionen är kanske inte alltid jätteviktig att göra. Spekulativa funderingar av typen ”tänk om det finns en världsande”, ”varje levande organism kanske har en osynlig aura som bara kan uppfattas i ett visst sinnestillstånd” osv är hur som helst inte några gränsfall, utan tydliga exempel på konstruktioner som skapats för att hantera företeelser som på något sätt känns problematiska. Det är inte perspektiv på världen som ofrånkomligen infinner sig i alla människor för att de är människor, utan hypoteser på en högre abstraktionsnivå (och inte hypoteser som grundar sig i opartisk observation, likt naturvetenskapliga hypoteser som också är abstrakta, men abstrakta i förhållande till vardagliga observationer såsom utökade bihang till dessa; andliga hypoteser om etersubstans osv är abstrakta utan förankring i några konkreta sinnesdata). Om b) handlar om världen så som den omedelbart uppenbarar sig för oss (och extensioner därav med hjälp av pålitliga verktyg och metoder) så är c) det som inte går att härleda till något i b), grovhugget uttryckt.

Jag är inte någon vetenskapsrunkare och avskyr såna, men jag blir jävligt irriterad när man inte vet att hålla rätt sak på rätt plats, och skilja på A och B när det behövs. I fansinet ”Pellucid Occlusion” läser jag: ”If you can discuss metaphysical ideas with people, remember to try not to persuade or make it logical. Just focus on whatever you believe in the present, in an interesting, respectful and listening way. Tell ‘em just how you feel.” (understrykning i original) NEJ! Om just den här samtalspartnern vill diskutera c) hippiespekulationer så är jag på! Men det måste för allt i världen gå att diskutera a) världens objektiva konstitution och b) världen så som den omedelbart uppenbarar sig för oss, UTAN att blanda in spekulationer som inte i första hand syftar till att ge en förståelse av hur världen faktiskt ser ut och fungerar (utan istället syftar till att fungera som verktyg i vår mänskliga samvaro och umgänge med naturen, etc).

Om jag vill diskutera metafysiska idéer vill jag kunna göra just det. Om du vill diskutera auror och schamanism är det för att du anser att det kan hjälpa dig att få styr på tillvaron och ge dig någonting att förankra dina känslor i (eller något liknande), men säg då det! Blanda inte ihop saker, blanda inte bort korten.

Rörigt som fan men jag tänker inte korrläsa och redigera om.

—–

* Obs: ”tror” som i ”jag tror att klockan är typ halv sex”, inte som i ”jag tror att Jesus är guds son”.

17:34

Att sen ”riktiga” metafysiska diskussioner om tex tidens beskaffenhet osv ofta tenderar att urarta i innehållslöst blaha är en annan sak. Det är för att folk är för inkörda på att människan skulle ha någon tillgång till universums objektiva egenskaper, vilket är höjden av hybris. Hippieflummets svaghet är i och för sig inte så annorlunda; bara för att det för dig som människa verkar skönt och praktiskt att ex nihilo postulera att varje mänsklig varelse, insekt och buske har en andlig livskraft eller vad du vill så betyder ju inte det att världen ser ut så. Det betyder att det är en praktisk konstruktion eller metafor. Och i de fall som ingen hävdar mer än så, vilket händer, så får man vara intellektuellt ärlig och erkänna det öppet: att ens hypotes inte befinner sig på samma spelplan som hypoteser om metafysiska eller fysiska fakta. Och då kan man inte heller ställa sin spirituella shakra-idé i andra ringhörnan mot såna, väsensskilda, teorier, utan acceptera att flumgrejen kan vara ”sann” på ett praktiskt, mänskligt plan, den fysiska hypotesen ”sann” på ett fenomenellt plan och den metafysiska teorin ”sann” på ett objektivt plan. Man har ingen rätt att vara självbelåten och tro att man är en större fritänkare än de där andra, för det är man inte.

17:52

Utöver det innehåller fansinet några ganska fina kollage och en snygg layout, nästan allting är handskrivet och pappret är något liggande uddaformat hophållet med jungfruben.  Tyvärr helt på engelska.

Bästa skivorna 2012

Skriven av – 15 december 2012

Det här är ju ingen sån där hipp kulturkrängarblogg på någon underdomän till Nöjesguiden, men ibland alltså.  Fylls jag av en sån bubblande, pockande känsla av att jag bara måste dela med mig av alla så omätligt bra grejer jag har upptäckt att det inte är lönt att stå emot.  Första och förmodligen sista gången det händer här, så pass på.

Jag vet att ett litet problem med att tipsa folk om musik på det här sättet är att mer än bara den faktiska produktens kvaliteter spelar in i hur var och en uppfattar den.  Om jag hade hittat soundtracket till Zorba på pirate bay istället för tiokronorslådan på Mickes cd och vinyl skulle jag inte känna något speciellt för det alls, på min höjd tycka att det var lite halvokej bakgrundsmusik.  Följaktligen går affektionsvärdet till skivorna nedan till spillo när de förmedlas den här vägen, men jag hoppas att det går lätt att bygga en egen relation till dem, lika stark som min.  De är de värda.  Nu kanske jag förstörde den möjligheten också med att babbla för mycket om det.  Äh.

Hur som helst blir det ingen lista på de bästa skivorna släppta i år, för det orkar jag inte sätta mig in i tillräckligt och så himla nufokuserad ska man inte vara.  Men skivor jag har upptäckt under 2012:

Hanna Hirsch – Tala svart (2008)
Så jävla sur att jag fick nys om att det här bandet fanns först när jag läste en recension av en spelning precis nära mig från helgen innan, och sen har de knappt spelat någonting alls någonstans sen dess.  Blir fan arg när jag tänker på det.  Det finns låtar i kass kvalitet på youtube, men lyssna inte där, det kommer bara ta ner musiken på jorden och stampa sönder den till samma geggiga smet som all annan skit man lyssnar på.  Det här förtjänar att sättas på piedestal.  Önskar jag hade hört den här när den kom, arton bast och soundtrack till mitt dekiga de-kallar-oss-mods-fast-med-ipod-liv i Björns trädgård och dricker smuggelvin på svartklubbstoan och bara gitarrerna på högsta volym.  Eller, att jag hade haft ett sånt liv, också då.  Nu får jag låtsas istället när jag sätter på den här skivan.

Vånna inget – Allvar (2011)
Samma sak här, upptäckte när jag missade en spelning.  Har visserligen lyckats se dem en gång sen dess, fast det var utomhus och lite Electric Banana Band-stämning i publiken, så det var inte alls samma grej som det hade kunnat vara.  De låter som ett lite långsammare Hanna Hirsch, men skit samma hur de låter, det är känslan som spelar roll (ungefär samma som den i stycket ovan minus låtsasnostalgin, men de fina detaljerna där kan förstås variera från person till person).  De här kommer säkert bli jättestora om de inte redan är det, så man får skynda och lyssna innan skivan har blivit gammal och rockrävsdammig.

Belbury Poly – The Belbury Tales (2012)
Den här skivan är egentligen ett tips på att kolla in hela diskografin hos skivbolaget Ghost Box, som släpper fantastisk brittisk electronica inspirerad av gamla typ Anslagstavlan-samplingar (fast inte den svenska då) och underliga inslag av musique concrète.  Får lite mysko 60-talsmoogexperimentvibbar också.  Den här skivan har allt: ambient pseudopsykedelia, jättekonstig barnsång, rytmer som får en att börja svänga på kroppen fast det liksom känns som att man inte borde.  Kanske årets skiva om man ska vara sån, men det lovade jag ju att inte vara.  Ja men man kan lyssna.

Michael Nyman – The Draughtsman’s Contract (1982)
När jag lyssnar på den här skivan känns det som att jag springer runt på en engelsk sommaräng i 1600-talskläder och är jätteglad och pimpinett.  Förmodligen inte helt sambandslöst med det faktum att den är soundtracket till Peter Greenaways engelska 1600-talssommarängsfilm med samma namn.  Bra film också, fast jag är lite för dålig på att hänga med i svängarna när det blir så hopnystad handling.  Nåja, det hör inte hit.  Pampig som attan är musiken och man vill börja studsa och dirigentflänga med armarna allt man kan.

Virginia Astley – Hope in a Darkened Heart (1986)
Hon hade med en låt på soundtracket till Me and You and Everyone We Know, fast inte från den här skivan.  Den låten var instrumental, mer ambient och hade massa natursamplingar.  De här låtarna har också en jäkla massa reverb, fast hon sjunger också.  Kombinationen av hennes underliga naiva falsettsång och instrumenteringen som inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara pop eller klassisk orkester är lite lagom schizo och glädjande på något sätt.  Orkar inte beskriva bättre nu för jag är trött och hungrig.  Ni får lyssna.

Och så kan ni kolla in allting skivbolaget Häpna har släppt också.  Hej hej!

DGS 11&12

Skriven av – 22 oktober 2012

Det grymma svärdet behöver kanske, kanske inte en närmare presentation.  Tidskrift som är som ett fansin fast inte riktigt fast jo typ.  Senaste numret är en box med en bok och en, eh, tidning.  Bokdelen är en fin serie av Kristin Eklund.  Den andra halvan är som DGS brukar vara, och där har jag bidragit med en text om mina tre favoritbakfyllor.  Och så är det massa intervjuer och teckningar och konstiga infall osv.  Tjingeling, hitta själv vart man kan köpa, och så gör det också.

Tipsrunda

Skriven av – 5 juni 2012

Har i dagarna lagt händerna på två vackra fansin av olika karaktär:

Hunden som vägrade dö #3 är det första numret av tidningen som faktiskt är en tidning, nummer ett var en fluxbox och nummer två har inte kommit ut än.  I trean samlas en vacker blandning av texter om konst, intervjuer med en noiseartist och en kassettsamlare, dikter, infall, bitter samhällskritik och avslutningsvis en intervju med mig om gatukonst.  Den sistnämnda är en naturlig fortsättning på diskussionen i Morsan #4 mellan mig och detta fansins redaktör Jonas Juuso.  Det solidaste klassiska fansin jag läst på länge, så ta och släng iväg ett mejl till brevsolo at gmail punkt com och be om ett ex.  Tror det är den adressen som gäller.

Paris sover har ett nytt nummer ute, och det liknar det första.  Någon form av sjuk kollagetext verkar det som, men vad det än egentligen är så är det fruktansvärt roligt på något absurt vis.  Den som inte beställer ett ex av parissover@gmail.com gör sig själv en stor otjänst.

Se så!

Rekommendation

Skriven av – 28 januari 2012

Jag måste slå ett slag för ett av de finaste fansinen jag någonsin kommit över.  Det heter Paris sover och består av tolv A5-sidor lösryckta fraser från vad som ser ut att vara intern korrespondens på något företag eller myndighet.  Det låter fruktansvärt torrt, men faktum är att det är det roligaste jag läst på länge.

Jag associerade till mina egna kassettkollage och The Books när jag läste det första gången, eller varför inte Jan Stenmark.  Saker tagna ur sitt sammanhang och ihopklistrade till något som blir fullständigt absurt och samtidigt väldigt humoristiskt.  Man kastas in med huvudet före på första sidan: ”Nu är det dags igen – känner du Lars Eriksson på Fastighetsavdelningen?”, och sen följer alla möjliga uppmaningar, konstateranden och uppräkningar, och vartefter jag läste mera och försökte hitta något sammanhang kände jag hur skrattet inte kunde låta bli att bubbla upp med jämna mellanrum.

Kortfattad recension: skitbra, köp!  Mejla parissover@gmail.com eller gå till Rönnells antikvariat i Stockholm, där det enligt utsago ska finnas exemplar kvar.  Det enda negativa är det aningen tilltagna priset 30 kronor, men i gengäld är häftet trådbundet och väldigt fint layoutat.

Nya svärdet

Skriven av – 20 december 2011

Jag har med en text även i det nyutkomna nummer 9-10 av Det grymma svärdet.  Alla bör alltid köpa varje nummer av svärdet, och desto större anledning den här gången, när det betingar inte mer än behagliga 42 kr här tex.  Mindre än en pizza.  Det är ett textspäckat nummer, jag har inte hunnit läsa så långt än, men jag gillade mycket Nanna Johanssons berättelse om en tonårssommar i Skåne, och något parti om en hemmafest i någon annan text var fint skriven.

Noterade även ett kort omnämnande av Morsan-fansinet i tämligen fina ordalag.  Ifall någon nitisk googlare hittar hit just därför vill jag kort kommentera det som sas om numrenas för korta längd.  Han ljög inte, ettan och tvåan (dvs de nummer som hittills kommit ut) är alldeles för snabblästa.  Trean kommer som påpekat bli klar i dagarna härikring någon gång och det kommer vara längre i sidantal och det kommer vara mindre teckenstorlek = mer text.  Och på den vägen är det.

Medverkar i Det grymma svärdet 8

Skriven av – 18 oktober 2011

Ombads i våras att bidra till nummer åtta av Pontus Lundkvist tidskrift Det grymma svärdet, och sitter här nu med mitt ex i hand.  Bästa som hänt sen… förra numret kom ut.

Ledaren är bortom bitter och fruktansvärt rolig, följt av en text av någon annan som mest bara är bitter, någon som mest bara är rolig, sen är det lite serier, en lång spännande intervju med Stina Kajaso (vem är det?  vet ej.  blir heller inte mycket klokare efter att ha läst texten), husdjursrecensioner, och så vidare.  Layouten är lagom fanzinig med avstavningar man hade fått G- för i högstadiet och så.

Jag bidrar med en fränare formulerad förklaring av diplomgrejen jag gjorde i våras, och en intervju med Mats Holmberg, han som talade in ett kassettband för trettiofem år sen som jag sen hittade på loppis (intervjun var också med i nummer två av Morsan).  Mina texter är de sämsta i hela numret (struket pga allmän opinion), och då var jag ändå bra nöjd med dem när jag skickade iväg dem, så ta fram miniräknaren och tryck 1 plus 1 är lika med.

Därefter föreslagna åtgärder:

  • Köp Det grymma svärdet #8 här eller här (billigaste jag hittade) eller någon annanstans (ska i Stockholm gå att köpa på Pet Sounds, Sound Pollution eller Larry’s corner).
  • Läs.
  • Ta en funderare på om inte du kan bidra med något till kommande nummer för jag har hört att det är konstant materialbrist, och en värld utan svärd är en lite sämre värld.

Perfekt

Skriven av – 16 augusti 2011

Jag känner för att vidareutveckla den ofärdiga tanke jag satte på ledarsidan i förra fanzinenumret.

Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, inte i något skapande överhuvudtaget.  Livet är lite mediokert, och då ska inte det man släpper ifrån sig vara så mycket bättre heller.

Jag står kvar vid påståendet.  Jag läste nyss Lång fin blond av Claes Carlsson*, och kände att det var en bok jag inte kommer att glömma efter att jag ställt tillbaka den i bokhyllan.  Andra verk som jag håller speciellt kära dök upp framför mig: Vit päls första skiva, till exempel.  Nästan allt jag håller närmast mig har gemensamt att det bitvis är ganska dåligt.

Men motiveringen i citatet ovan kan modifieras en aning.  Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, för i och med att man uppnår fulländning dör verket.  Ett imperfekt verk fullbordas i betraktarens (läsarens, lyssnarens, osv.) huvud under tiden det upplevs, och kanske även därefter, medan ett perfekt verk är ett statiskt faktum som inte går mer än att konstatera och gå vidare.  Känslan av att verket är en del av ett skeende, en utveckling, försvinner hos det perfekta, som blir en återvändsgränd.  För att låna Rasmus Fleischers favorituttryck är den imperfekta konsten något som ”äger rum”.  Ett bra konstverk bör innehålla något som får en att tänka ”det där hade jag kunnat göra bättre” eller ”varför gjorde de inte så här istället?”.

* Rekommenderas, för övrigt:

Jag stod plötsligt och pratade med en lång mörkhårig brud i ett hörn och en stund senare satt vi och kysstes i baksätet på en taxi som hon hade lovat betala och redan då fick jag en ond aning när jag tyckte att hon hade lite väl kraftig skäggstubb på överläppen men jag tänkte: det ordnar sig, hon får vara man bara jag kommer hem.  Men senare i sängen upptäckte jag bara en ovanligt storväxt kvinna med kraftig hårväxt som jag blev så pass tänd på trots alla gifter jag konsumerat under kvällen att jag glatt knullade henne bakifrån ända tills jag såg en kaskad av rödvin spruta ur hennes mun mot den vita väggen och jag vräkte ut henne i badrummet i panik och råkade dunka hennes huvud i dörrkarmen innan jag fick ner henne i badkaret, stängde dörren och stupade i säng.

Jaha, detta var veckans romantik tänkte jag innan allt blev svart.

Gonatt jord.

(Bild av pinguino, cc by 2.0)

Morsans filmvetarkurs, del 4: Éric Rohmer

Skriven av – 11 juli 2011

Allt sedan jag såg min första film av Éric Rohmer, arbetar jag mig metodiskt igenom hans samlade filmografi.  Hittills har jag sett hälften av filmerna i serien Comédies et proverbes, där var och en utgår från ett ordspråk eller citat, och tre av fyra filmer om årstiderna (Contes des quatres saisons).  För den som inte redan är bekant med hans verk:

Att se en Rohmer-film är lite som att uppleva en relativt normal vardag, fast på film.  Det handlar alltid om vanliga medelklassmänniskor med vanliga bekymmer i vanliga miljöer.  Det finns en övergripande handling, ofta en kvinna som letar efter en man eller velar med den hon har, men alla scener bryr sig inte slaviskt om att föra handlingen framåt.  De tillåts ofta vila på samma plats i flera minuter, medan rollfigurerna sitter och för filosofiska diskussioner som till hälften tjänar till att fördjupa rollfigurerna, och till hälften bara är intressanta utvikningar som skulle fungera lika bra på egen hand.

Bäst är Le Rayon vert (1986, bilden ovan).  Delphines sommarplaner går i stöpet och hon blir runtföst mellan olika semesterorter utan att bli helt nöjd någonstans.  Samtidigt vill hon träffa en man, men är blyg och rationaliserar mest bort vännernas försök till hjälp.  Varenda skådespelarinsats sitter så perfekt att en nyintroducerad karaktär inte behöver vara i bild mer än ett par sekunder innan man känner dem bättre än många i sin yttre bekantskapskrets.

Till viss del påminner hans filmer om mumblecorefilmer (eller snarare tvärtom, för att vara kronologiskt korrekt), som jag skriver om i det andra fanzinenumret.  Mycket dialog, enkel handling, och så okonstlat skådespeleri som är fysiskt möjligt.  När man har sett några Rohmer-filmer börjar man lätt att se situationer i vardagen som om de var scener i Le Rayon vert eller Pauline à la plage.  Ögonen blir en kamera och vardagen känns mer spännande och exotisk.  Och fransk.

Som vanligt kan alla omtalade filmer tillhandahållas gratis.  Mejla till bong krumelur bongrouge.com eller skriv en kommentar nedan.

Läs & förstå

Skriven av – 22 juni 2011

Mina ambitiöst titulerade ”filmvetarkurser” till trots, har jag läst sammanlagt noll poäng filmvetenskap.  Det hindrade mig inte från att häromdagen impulsköpa ett nummer av en filmtidskrift som visade sig kräva en mer påläst läsare för att förstå många av artiklarna.

Men när jag sätter på Twin Peaks-musiken, lägger mig på sängen i mitt nedsläckta rum och läser om arabisk filmhistoria och italienska manifest, känner jag mig ändå ovanligt inspirerad och kreativ, fastän det mesta går in genom det ena ögat och ut genom det andra utan någon nämnvärd bearbetning däremellan.

Kanske bara en illusion, men det känns ändå som att kunskapsmättad text sätter fart på synapserna bara genom att läsas, oavsett hur mycket som fastnar.