Etikett: tänkt

Recension av fansinet Pellucid Occlusion

Skriven av – 10 augusti 2013

Nedan följer en recension av fansinet Pellucid Occlusion, av Martin Hollmer.  Utkommet i år, finns säkert ex kvar.  (Jag har ett extra!  Bytes mot något åtråvärt.)  Kontakta honom på martin.hollmer@gmail.com och se hans blogg på martinhollmer.blogspot.com.

16:42

Saker jag inte gillar:

- Jävla hippieflum
- När folk ska vara så jävla överlägsna och säga att ”men vi vet ju faktiskt inte allting om hur världen fungerar, så det kan ju [lika gärna] vara så här, dvs helt jävla löjligt ockultpsyko” eller ”men för MIG kanske världen fungerar så här”

Okej, det jag stör mig på är när folk inte kan eller vill skilja på

a) hur världen faktiskt fungerar,
b) vår fenomenella uppfattning av hur världen fungerar, och
c) mänskliga konstruktioner och metaforer för hur världen fungerar, som tjänar ett visst känslomässigt, religiöst eller praktiskt syfte.

Jag menar inte att världens objektiva konstitution är den enda relevanta. Jag tror*, även om min specifika ståndpunkt i just den här frågan inte är central, att det objektiva är i allt väsentligt bortom människans räckhåll, och att vår fenomenella uppfattning av världen är det enda vi kan luta oss mot. (Dvs. ”det där är ett bord, kärlek finns, jag hör ljud”; även sånt man måste göra grundligare undersökningar för att ta reda på, som fysikaliska fakta om atmosfären på Venus osv, tillhör vår fenomenella uppfattning av världen.) Merleau-Ponty, George Lakoff mfl ger många bra exempel på effekter i vår upplevelse av världen som uppenbart grundar sig i vår mänskliga beskaffenhet hellre än någon objektiv egenskap i världen; ta exemplet med en röd fläck på en vit vägg. När vi ser fläcken har vi upplevelsen att det vita ”egentligen” sträcker sig bakom fläcken, att det röda avbryter ett kontinuerligt fält av vit färg. Den uppfattningen har ingen objektiv grund (åtminstone inte i någon objektivitet bortom människans egen sammansättning), men är ändå fullt sann och verklig. Det är en subjektiv upplevelse av världen med bas i hur människan som varelse fungerar.

Gränsen mellan b) fenomenell upplevelse och c) instrumentell metafor kan vara grumlig. Distinktionen är kanske inte alltid jätteviktig att göra. Spekulativa funderingar av typen ”tänk om det finns en världsande”, ”varje levande organism kanske har en osynlig aura som bara kan uppfattas i ett visst sinnestillstånd” osv är hur som helst inte några gränsfall, utan tydliga exempel på konstruktioner som skapats för att hantera företeelser som på något sätt känns problematiska. Det är inte perspektiv på världen som ofrånkomligen infinner sig i alla människor för att de är människor, utan hypoteser på en högre abstraktionsnivå (och inte hypoteser som grundar sig i opartisk observation, likt naturvetenskapliga hypoteser som också är abstrakta, men abstrakta i förhållande till vardagliga observationer såsom utökade bihang till dessa; andliga hypoteser om etersubstans osv är abstrakta utan förankring i några konkreta sinnesdata). Om b) handlar om världen så som den omedelbart uppenbarar sig för oss (och extensioner därav med hjälp av pålitliga verktyg och metoder) så är c) det som inte går att härleda till något i b), grovhugget uttryckt.

Jag är inte någon vetenskapsrunkare och avskyr såna, men jag blir jävligt irriterad när man inte vet att hålla rätt sak på rätt plats, och skilja på A och B när det behövs. I fansinet ”Pellucid Occlusion” läser jag: ”If you can discuss metaphysical ideas with people, remember to try not to persuade or make it logical. Just focus on whatever you believe in the present, in an interesting, respectful and listening way. Tell ‘em just how you feel.” (understrykning i original) NEJ! Om just den här samtalspartnern vill diskutera c) hippiespekulationer så är jag på! Men det måste för allt i världen gå att diskutera a) världens objektiva konstitution och b) världen så som den omedelbart uppenbarar sig för oss, UTAN att blanda in spekulationer som inte i första hand syftar till att ge en förståelse av hur världen faktiskt ser ut och fungerar (utan istället syftar till att fungera som verktyg i vår mänskliga samvaro och umgänge med naturen, etc).

Om jag vill diskutera metafysiska idéer vill jag kunna göra just det. Om du vill diskutera auror och schamanism är det för att du anser att det kan hjälpa dig att få styr på tillvaron och ge dig någonting att förankra dina känslor i (eller något liknande), men säg då det! Blanda inte ihop saker, blanda inte bort korten.

Rörigt som fan men jag tänker inte korrläsa och redigera om.

—–

* Obs: ”tror” som i ”jag tror att klockan är typ halv sex”, inte som i ”jag tror att Jesus är guds son”.

17:34

Att sen ”riktiga” metafysiska diskussioner om tex tidens beskaffenhet osv ofta tenderar att urarta i innehållslöst blaha är en annan sak. Det är för att folk är för inkörda på att människan skulle ha någon tillgång till universums objektiva egenskaper, vilket är höjden av hybris. Hippieflummets svaghet är i och för sig inte så annorlunda; bara för att det för dig som människa verkar skönt och praktiskt att ex nihilo postulera att varje mänsklig varelse, insekt och buske har en andlig livskraft eller vad du vill så betyder ju inte det att världen ser ut så. Det betyder att det är en praktisk konstruktion eller metafor. Och i de fall som ingen hävdar mer än så, vilket händer, så får man vara intellektuellt ärlig och erkänna det öppet: att ens hypotes inte befinner sig på samma spelplan som hypoteser om metafysiska eller fysiska fakta. Och då kan man inte heller ställa sin spirituella shakra-idé i andra ringhörnan mot såna, väsensskilda, teorier, utan acceptera att flumgrejen kan vara ”sann” på ett praktiskt, mänskligt plan, den fysiska hypotesen ”sann” på ett fenomenellt plan och den metafysiska teorin ”sann” på ett objektivt plan. Man har ingen rätt att vara självbelåten och tro att man är en större fritänkare än de där andra, för det är man inte.

17:52

Utöver det innehåller fansinet några ganska fina kollage och en snygg layout, nästan allting är handskrivet och pappret är något liggande uddaformat hophållet med jungfruben.  Tyvärr helt på engelska.

Tvång skare va

Skriven av – 6 januari 2013

Nu ska jag försöka mig på att nattblogga.  Orkar inte formulera snyggt, skriver rätt upp och ner för en gångs skull.

Var hemma och firade jul med familj och såna.  Det var något program på tv i tio minuter om lottovinnare i England som gjort om sina hem till monstruösa plastiga herrgårdar.  Nej, det är fan inte okej.  Det må vara deras dröm att när jag vinner snormycket pengar på lotto så där som man säger, då ska jag banne mig köpa ett jävla slott för det är jag värd så mycket övertid som jag jobbat och hämtat barnen på dagis eller något annat ska du skita i.  Inomhuspool ska det vara och hemmabio i varje rum.  Det må vara deras dröm men de har fan inte rätt att ha den och än mindre att göra den verklig.

Går med inkomsttagare från generationen över i affären och plockar fritt från hyllorna utan att titta på prislapparna.  Bröd, ost, juice, chips, ägg, oliver, vad som.  I med det i korgen.  Impulsköpa för femhundra på HM, förskojsskullköpa för tio papp på Biltema.  Och hemma själv bara på csn (”fattig student”) lever jag jävla lyxliv, kan skicka hem onödiga skivor med dyr frakt, dricka massvis med öl, betala för böcker, åka till Malmö när jag vill, till London när jag vill om jag vill det, har en dator, en kamera, en skanner.  Jag har en bostad, två paket mjölk, en kastrull och en stekspade.  Och pengar över.  Om man är född i Sverige in i något annat än samhällets absolutaste bottenskikt har man det så jävla fett att man ska skämmas tamefan (rätta mig om jag har fel).

Jag kan skänka halva min inkomst till bättre behövande om jag vill, men varför ska det ställas så höga krav på folk.  Jag ska inte behöva vilja något.  Chockhöj alla skatter i ett nafs utav bara fan, ryck ifrån mig pengarna bara innan jag hinner ge ifrån mig minsta gnäll och sen är det inte mer med det.  Det ska vara TVÅNG.  Hör jag någon som klagar blir det kula i pannan.

Okej det sista kan modifieras något, eventuellt några justeringar i det andra med om någon är kunnigare än mig om sånt där, men varsågod en hygglig grundprincip att utgå från.  Sluta gnäll.  Nu har jag sagt det jag skulle säga, tänker inte korrläsa.

PS helt orelaterat.  Piccadilly Circus, astronaut på kretskort, (ej mottaget), gumma med barn.  Vem är du?  Vad är du?  DS.

Läs gärna detta

Skriven av – 4 oktober 2012

(23:50:22) jag: men om man provar på att omsätta sina idéer lite vagt i praktiken så kanske någonting av det man säger och gör och tänker sprider sig lite grann, förvanskat eller omtolkat, och kanske bidrar till att påverka någonting på något sätt

(23:52:34) jag: om jag ibland uttrycker mig som att jag vet allt och ser hur vägen framåt minsann ska se ut så är det inte vad jag menar, utan bara ett sätt att kanske kunna få en tjugondel av det jag säger att sätta sig i någon, och kanske ackumulativt ha någon liten inverkan på något

Nu har jag bestämt mig

Skriven av – 15 juli 2012

Ok såhär att om ni ska göra en film om mitt liv så ska det vara en episodfilm typ ni vet Paris, je t’aime med olika regissörer eller Coffee and Cigarettes.  Jim Jarmusch får göra delen om en spelning med Rhubarb (i svartvitt) där jag spelas av Tom Waits och Agnes och Hugo av polackbruden (Ungern?) i Stranger than paradise respektive Bill Murray.  Ruben Östlund kan ta någonting om en redovisning i högstadiet så får Roy Andersson köra gymnasiet.

Sen bryts det av av ett långt parti först helt utan dialog regisserat av Éric Rohmer där jag lite gränsöverskridande spelas av Marie Rivière och som slutar med att hon/jag sitter i fem minuter och tittar på några som pratar medan jag äter en banan eller något.  Efter det kommer ett jättelångt pretentiöst försök till någonting konstnärligt av typ Pedro Almodóvar som mest bara blir ganska långtråkigt.  Sen lite opåkallad slapstick med Gösta Ekman (dy) och slutligen ska varken Wes Anderson eller Michel Gondry stoppa sina smutsiga fingrar i kakan.

För mer namedropping får ni kontakta mig personligen.

”Aldrig nöjd”

Skriven av – 9 november 2011

Kom att tänka på en grej jag kom att tänka på när jag såg på den superintelligenta pratshowen Robins.  David Batra och hon… Sofia Helin satt i soffan och pratade glatt om oväsentligheter, och så fick de frågan om det inte är så där ändå, som skådespelare, komiker, och i förlängningen i alla kreativa sysselsättningar, att man aldrig är nöjd med det man åstadkommer utan alltid ser tillbaka på det kritiskt och bara lägger märke till allt som skulle kunnat gjorts bättre.  Ja men natuuurligtvis, visst är det såå, instämmer båda som om det var fullständigt självklart och som om det var lite finare att tycka så än att pöbelaktigt se på sina prestationer och känna att fan, det där vart ju bra.

Den attityden måste ju i slutändan härstamma från något slags försök till blygsamhet.  Nä men inte är jag nöjd inte, ingenting jag gör är ju särskilt bra, det är minsann bara fel på allting.  Men gör man den inställningen till ett mantra som man alltid rapar upp när ämnet kommer på tal blir det istället till motsatsen.  Det blir ett sätt att höja sig över andra simpla, okonstnärliga mänskor som faktiskt känner sig nöjda då och då.  Om de inte är nöjda med det där, fatta då vad grymma grejer de ska göra när de faktiskt blir nöjda!  Vi vanliga dödliga har ingen chans.

Ett annat argument är att den dan man är nöjd kan man lika gärna lägga av för då finns inget mer att uppnå.  Det är en väldigt underlig inställning.  Så professionella människor ska kunna se skillnad på att vara nöjd och att tycka att det man gjort är fullständigt perfekt.  Ja, eller det gäller ju alla.  Det är inte svart eller vitt, man kan vara nöjd med ett resultat samtidigt som man ser att det finns mån för utveckling.  Just det i sig är ett skäl att vara nöjd.  Själv är jag nöjd med nästan allt jag gör, och vore det inte för det hade jag lagt av för länge sen.  Att nöjdhet skulle betyda stagnation är trams.  Stagnerat har man gjort när man inte längre blir nöjd med vad man åstadkommer.

Allmän bildning

Skriven av – 16 september 2011

Jag minns en intressant diskussion om allmänbildning jag var med i, om vad det är och värdet av den.  Vilket inte är så konstigt, eftersom det var för ett par veckor sedan.

Mina åsikter mötte visst motstånd.  Typisk allmänbildning är i mina ögon att veta vilket år franska revolutionen skedde (1789), vem som skrev Pappa Goriot (Balzac) och att kunna nämna några speedwaylag.  Oavsett om man vet vad Pappa Goriot handlar om eller var Rospiggarna kommer ifrån.  Vilket tydligen är fullständigt onödigt, varför lära sig något man inte har någon nytta av.

Nu kanske mitt intresse för encyklopediska banaliteter har växt sig oproportionerligt stort bara för att jag råkar ha lätt för att minnas dem, men sådan kunskap ska ändå inte underskattas.  En viktig poäng med att vara allmänbildad är rent social; att kunna hänga med i samtal om saker man kanske inte är så insatt i.  Hamnar jag i ett samtal om speedway slipper jag känna mig lika fullständigt utesluten ur konversationen om jag åtminstone känner igen några termer och namn på lag.  Det kanske inte egentligen visar på någon större förståelse om ämnet, men det ger en känsla av samhörighet.

Och att veta att folkskolan infördes 1842 är såklart inte i sig särskilt meningsfullt annat än om frågan dyker upp när man spelar TP, men när man har en arsenal av årtal, namn och annat gott och blandat, så har man större möjligheter att sätta nya saker man hör om i ett sammanhang.  Ser man Keira Knightley ränna runt i 1810-talets England i Stolthet och fördom har man lite fler referenspunkter att relatera till om man kan datera några viktiga händelser runt samma tid.  Alla lösryckta fakta blir ju mer man lär sig till ett pussel med tätare och tätare bitar.

Perfekt

Skriven av – 16 augusti 2011

Jag känner för att vidareutveckla den ofärdiga tanke jag satte på ledarsidan i förra fanzinenumret.

Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, inte i något skapande överhuvudtaget.  Livet är lite mediokert, och då ska inte det man släpper ifrån sig vara så mycket bättre heller.

Jag står kvar vid påståendet.  Jag läste nyss Lång fin blond av Claes Carlsson*, och kände att det var en bok jag inte kommer att glömma efter att jag ställt tillbaka den i bokhyllan.  Andra verk som jag håller speciellt kära dök upp framför mig: Vit päls första skiva, till exempel.  Nästan allt jag håller närmast mig har gemensamt att det bitvis är ganska dåligt.

Men motiveringen i citatet ovan kan modifieras en aning.  Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, för i och med att man uppnår fulländning dör verket.  Ett imperfekt verk fullbordas i betraktarens (läsarens, lyssnarens, osv.) huvud under tiden det upplevs, och kanske även därefter, medan ett perfekt verk är ett statiskt faktum som inte går mer än att konstatera och gå vidare.  Känslan av att verket är en del av ett skeende, en utveckling, försvinner hos det perfekta, som blir en återvändsgränd.  För att låna Rasmus Fleischers favorituttryck är den imperfekta konsten något som ”äger rum”.  Ett bra konstverk bör innehålla något som får en att tänka ”det där hade jag kunnat göra bättre” eller ”varför gjorde de inte så här istället?”.

* Rekommenderas, för övrigt:

Jag stod plötsligt och pratade med en lång mörkhårig brud i ett hörn och en stund senare satt vi och kysstes i baksätet på en taxi som hon hade lovat betala och redan då fick jag en ond aning när jag tyckte att hon hade lite väl kraftig skäggstubb på överläppen men jag tänkte: det ordnar sig, hon får vara man bara jag kommer hem.  Men senare i sängen upptäckte jag bara en ovanligt storväxt kvinna med kraftig hårväxt som jag blev så pass tänd på trots alla gifter jag konsumerat under kvällen att jag glatt knullade henne bakifrån ända tills jag såg en kaskad av rödvin spruta ur hennes mun mot den vita väggen och jag vräkte ut henne i badrummet i panik och råkade dunka hennes huvud i dörrkarmen innan jag fick ner henne i badkaret, stängde dörren och stupade i säng.

Jaha, detta var veckans romantik tänkte jag innan allt blev svart.

Gonatt jord.

(Bild av pinguino, cc by 2.0)

Läs & förstå

Skriven av – 22 juni 2011

Mina ambitiöst titulerade ”filmvetarkurser” till trots, har jag läst sammanlagt noll poäng filmvetenskap.  Det hindrade mig inte från att häromdagen impulsköpa ett nummer av en filmtidskrift som visade sig kräva en mer påläst läsare för att förstå många av artiklarna.

Men när jag sätter på Twin Peaks-musiken, lägger mig på sängen i mitt nedsläckta rum och läser om arabisk filmhistoria och italienska manifest, känner jag mig ändå ovanligt inspirerad och kreativ, fastän det mesta går in genom det ena ögat och ut genom det andra utan någon nämnvärd bearbetning däremellan.

Kanske bara en illusion, men det känns ändå som att kunskapsmättad text sätter fart på synapserna bara genom att läsas, oavsett hur mycket som fastnar.

Filter satsar på djärva kvalitetsexperiment

Skriven av – 11 april 2011

Tidningen Filter brukar inte dra sig för att skryta med sina många utmärkelser och alla fina ord de fått för sitt unika koncept, att varannan månad ge ut ett magasin bestående av längre, djuplodande artiklar i ämnen man inte visste man var intresserad av.  Många gånger har det varit en fullt befogad självbelåtenhet: jag drar mig till minnes reportagen om dokusåpans intåg i Armenien och Sveriges roll i ANC:s kamp i Sydafrika.

Nivån är emellertid inte alltid så jämn, och i senaste numret når de närmare botten än någonsin tidigare.  I artikeln ”Spring för livet!” får man läsa om långdistanslöparen Ann, i kamp mot ett hopsatt löparlag bestående av män från ett indiansamhälle i Mexiko.  När händelserna utspelar sig och varför det överhuvudtaget är relevant att läsa om det här nu är dolt i ett fantasieggande dunkel.

Stundtals liknar texten mer den gamla hoprafsade skåpmat som brukar gå under ”Krim-extra” eller ”Ur polisens arkiv” i Hemmets journal och Expressen-bilagor än den kvalitetsjournalistik Filter påstår sig stå för, och vissa formuleringar påminner snarare om baksidestexten på B-filmskassetter från 80-talet än någonting skrivet av en utbildad journalist:

Han visste redan allt om kroppen, så nu var det dags att ta itu med hjärnan.  Särskilt den här frågan: hur får man egentligen människor att vilja springa?  Var sitter knappen som förvandlar oss tillbaka till de naturliga löpare vi en gång var?  Inte bara historiskt sett, utan även i våra egna liv.  Du minns väl?  När du var barn och de fick skrika åt dig att inte springa så fort?  Alla lekar lektes i högsta fart, du sprang som en galning för att hinna fram och ropa ‘dunk för alla’ och du anföll djungelstationer i grannens trädgård.

Joe Vigil är i ensam kamp mot Hong Kong-maffians ‘killer unit’ om att hitta löparens hjärna i ‘The Running Brain’ – absolut årets mest hårdslående actionthriller..!

Okej, den sista meningen hittade jag på själv, men den flyter olämpligt bra ihop med resten av texten.  Man undrar så smått vart det redaktionella omdömet tog vägen.

Och när vi ändå är inne på temat B-film vill jag tipsa om denna fantastiska tråd om kassa baksidestexter på något filmforum jag inte hänger på.  Mycket nöje.

Dumhet och frimärken

Skriven av – 31 mars 2011

Posten inför i dagarna ett system för att skicka brev med sms istället för frimärken.  Systemet finns redan i Danmark och Tyskland och innebär att man skickar ett sms till ett visst nummer, och får tillbaka en kod som man skriver på kuvertet och som fungerar som giltigt porto.

I och med FRA, datalagringsdirektiv, Beatrice Asks begränsade hjärnkapacitet, med mera, innebär detta att avsändaren till varje brev som skickas med denna metod går i ett nafs att plocka fram för den myndighet som känner sig hågad.  Allt ska lagras i statens register.

När man nämner detta för i övrigt inte alls sinnesrubbade människor, får man av vissa reaktionen ”Men det är väl bra?”.  Det är väl bara bra, om det kan användas för att bekämpa brottslighet?  Frimärken bör fasas ut, som den förlegade metod den är (genuin påträffad åsikt).

Det hjälper inte att man påpekar att rätten att skicka brev anonymt har varit en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna i hundratals år, att samtliga länder som haft effektiv brottsbekämpning som högsta prioritet har varit totalitära diktaturer och att man länkar till denna excellenta bloggpost; vissa människor vägrar inse att deras åsikter inte ens delas av riksdagens mest extrema övervakningsfanatiker och att världen skulle gå käpprätt åt helvete minst dubbelt så fort om de fick ett uns mer politiskt inflytande än den tvivelaktigt förtjänta rösträtt de redan har.

Sakta kokas grodan, men i vilket syfte?  Vissa grodhjärnor verkar tro att det bara är en mysig bastu.  Men dagen kommer då de inser att det är för sent att hoppa ur, och då sitter de där med skägget i trabanten.