Kom att tänka på en grej jag kom att tänka på när jag såg på den superintelligenta pratshowen Robins. David Batra och hon… Sofia Helin satt i soffan och pratade glatt om oväsentligheter, och så fick de frågan om det inte är så där ändå, som skådespelare, komiker, och i förlängningen i alla kreativa sysselsättningar, att man aldrig är nöjd med det man åstadkommer utan alltid ser tillbaka på det kritiskt och bara lägger märke till allt som skulle kunnat gjorts bättre. Ja men natuuurligtvis, visst är det såå, instämmer båda som om det var fullständigt självklart och som om det var lite finare att tycka så än att pöbelaktigt se på sina prestationer och känna att fan, det där vart ju bra.
Den attityden måste ju i slutändan härstamma från något slags försök till blygsamhet. Nä men inte är jag nöjd inte, ingenting jag gör är ju särskilt bra, det är minsann bara fel på allting. Men gör man den inställningen till ett mantra som man alltid rapar upp när ämnet kommer på tal blir det istället till motsatsen. Det blir ett sätt att höja sig över andra simpla, okonstnärliga mänskor som faktiskt känner sig nöjda då och då. Om de inte är nöjda med det där, fatta då vad grymma grejer de ska göra när de faktiskt blir nöjda! Vi vanliga dödliga har ingen chans.
Ett annat argument är att den dan man är nöjd kan man lika gärna lägga av för då finns inget mer att uppnå. Det är en väldigt underlig inställning. Så professionella människor ska kunna se skillnad på att vara nöjd och att tycka att det man gjort är fullständigt perfekt. Ja, eller det gäller ju alla. Det är inte svart eller vitt, man kan vara nöjd med ett resultat samtidigt som man ser att det finns mån för utveckling. Just det i sig är ett skäl att vara nöjd. Själv är jag nöjd med nästan allt jag gör, och vore det inte för det hade jag lagt av för länge sen. Att nöjdhet skulle betyda stagnation är trams. Stagnerat har man gjort när man inte längre blir nöjd med vad man åstadkommer.
