Etikett: tänkt

”Aldrig nöjd”

Skriven av – 9 november 2011

Kom att tänka på en grej jag kom att tänka på när jag såg på den superintelligenta pratshowen Robins.  David Batra och hon… Sofia Helin satt i soffan och pratade glatt om oväsentligheter, och så fick de frågan om det inte är så där ändå, som skådespelare, komiker, och i förlängningen i alla kreativa sysselsättningar, att man aldrig är nöjd med det man åstadkommer utan alltid ser tillbaka på det kritiskt och bara lägger märke till allt som skulle kunnat gjorts bättre.  Ja men natuuurligtvis, visst är det såå, instämmer båda som om det var fullständigt självklart och som om det var lite finare att tycka så än att pöbelaktigt se på sina prestationer och känna att fan, det där vart ju bra.

Den attityden måste ju i slutändan härstamma från något slags försök till blygsamhet.  Nä men inte är jag nöjd inte, ingenting jag gör är ju särskilt bra, det är minsann bara fel på allting.  Men gör man den inställningen till ett mantra som man alltid rapar upp när ämnet kommer på tal blir det istället till motsatsen.  Det blir ett sätt att höja sig över andra simpla, okonstnärliga mänskor som faktiskt känner sig nöjda då och då.  Om de inte är nöjda med det där, fatta då vad grymma grejer de ska göra när de faktiskt blir nöjda!  Vi vanliga dödliga har ingen chans.

Ett annat argument är att den dan man är nöjd kan man lika gärna lägga av för då finns inget mer att uppnå.  Det är en väldigt underlig inställning.  Så professionella människor ska kunna se skillnad på att vara nöjd och att tycka att det man gjort är fullständigt perfekt.  Ja, eller det gäller ju alla.  Det är inte svart eller vitt, man kan vara nöjd med ett resultat samtidigt som man ser att det finns mån för utveckling.  Just det i sig är ett skäl att vara nöjd.  Själv är jag nöjd med nästan allt jag gör, och vore det inte för det hade jag lagt av för länge sen.  Att nöjdhet skulle betyda stagnation är trams.  Stagnerat har man gjort när man inte längre blir nöjd med vad man åstadkommer.

Allmän bildning

Skriven av – 16 september 2011

Jag minns en intressant diskussion om allmänbildning jag var med i, om vad det är och värdet av den.  Vilket inte är så konstigt, eftersom det var för ett par veckor sedan.

Mina åsikter mötte visst motstånd.  Typisk allmänbildning är i mina ögon att veta vilket år franska revolutionen skedde (1789), vem som skrev Pappa Goriot (Balzac) och att kunna nämna några speedwaylag.  Oavsett om man vet vad Pappa Goriot handlar om eller var Rospiggarna kommer ifrån.  Vilket tydligen är fullständigt onödigt, varför lära sig något man inte har någon nytta av.

Nu kanske mitt intresse för encyklopediska banaliteter har växt sig oproportionerligt stort bara för att jag råkar ha lätt för att minnas dem, men sådan kunskap ska ändå inte underskattas.  En viktig poäng med att vara allmänbildad är rent social; att kunna hänga med i samtal om saker man kanske inte är så insatt i.  Hamnar jag i ett samtal om speedway slipper jag känna mig lika fullständigt utesluten ur konversationen om jag åtminstone känner igen några termer och namn på lag.  Det kanske inte egentligen visar på någon större förståelse om ämnet, men det ger en känsla av samhörighet.

Och att veta att folkskolan infördes 1842 är såklart inte i sig särskilt meningsfullt annat än om frågan dyker upp när man spelar TP, men när man har en arsenal av årtal, namn och annat gott och blandat, så har man större möjligheter att sätta nya saker man hör om i ett sammanhang.  Ser man Keira Knightley ränna runt i 1810-talets England i Stolthet och fördom har man lite fler referenspunkter att relatera till om man kan datera några viktiga händelser runt samma tid.  Alla lösryckta fakta blir ju mer man lär sig till ett pussel med tätare och tätare bitar.

Perfekt

Skriven av – 16 augusti 2011

Jag känner för att vidareutveckla den ofärdiga tanke jag satte på ledarsidan i förra fanzinenumret.

Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, inte i något skapande överhuvudtaget.  Livet är lite mediokert, och då ska inte det man släpper ifrån sig vara så mycket bättre heller.

Jag står kvar vid påståendet.  Jag läste nyss Lång fin blond av Claes Carlsson*, och kände att det var en bok jag inte kommer att glömma efter att jag ställt tillbaka den i bokhyllan.  Andra verk som jag håller speciellt kära dök upp framför mig: Vit päls första skiva, till exempel.  Nästan allt jag håller närmast mig har gemensamt att det bitvis är ganska dåligt.

Men motiveringen i citatet ovan kan modifieras en aning.  Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, för i och med att man uppnår fulländning dör verket.  Ett imperfekt verk fullbordas i betraktarens (läsarens, lyssnarens, osv.) huvud under tiden det upplevs, och kanske även därefter, medan ett perfekt verk är ett statiskt faktum som inte går mer än att konstatera och gå vidare.  Känslan av att verket är en del av ett skeende, en utveckling, försvinner hos det perfekta, som blir en återvändsgränd.  För att låna Rasmus Fleischers favorituttryck är den imperfekta konsten något som ”äger rum”.  Ett bra konstverk bör innehålla något som får en att tänka ”det där hade jag kunnat göra bättre” eller ”varför gjorde de inte så här istället?”.

* Rekommenderas, för övrigt:

Jag stod plötsligt och pratade med en lång mörkhårig brud i ett hörn och en stund senare satt vi och kysstes i baksätet på en taxi som hon hade lovat betala och redan då fick jag en ond aning när jag tyckte att hon hade lite väl kraftig skäggstubb på överläppen men jag tänkte: det ordnar sig, hon får vara man bara jag kommer hem.  Men senare i sängen upptäckte jag bara en ovanligt storväxt kvinna med kraftig hårväxt som jag blev så pass tänd på trots alla gifter jag konsumerat under kvällen att jag glatt knullade henne bakifrån ända tills jag såg en kaskad av rödvin spruta ur hennes mun mot den vita väggen och jag vräkte ut henne i badrummet i panik och råkade dunka hennes huvud i dörrkarmen innan jag fick ner henne i badkaret, stängde dörren och stupade i säng.

Jaha, detta var veckans romantik tänkte jag innan allt blev svart.

Gonatt jord.

(Bild av pinguino, cc by 2.0)

Läs & förstå

Skriven av – 22 juni 2011

Mina ambitiöst titulerade ”filmvetarkurser” till trots, har jag läst sammanlagt noll poäng filmvetenskap.  Det hindrade mig inte från att häromdagen impulsköpa ett nummer av en filmtidskrift som visade sig kräva en mer påläst läsare för att förstå många av artiklarna.

Men när jag sätter på Twin Peaks-musiken, lägger mig på sängen i mitt nedsläckta rum och läser om arabisk filmhistoria och italienska manifest, känner jag mig ändå ovanligt inspirerad och kreativ, fastän det mesta går in genom det ena ögat och ut genom det andra utan någon nämnvärd bearbetning däremellan.

Kanske bara en illusion, men det känns ändå som att kunskapsmättad text sätter fart på synapserna bara genom att läsas, oavsett hur mycket som fastnar.

Filter satsar på djärva kvalitetsexperiment

Skriven av – 11 april 2011

Tidningen Filter brukar inte dra sig för att skryta med sina många utmärkelser och alla fina ord de fått för sitt unika koncept, att varannan månad ge ut ett magasin bestående av längre, djuplodande artiklar i ämnen man inte visste man var intresserad av.  Många gånger har det varit en fullt befogad självbelåtenhet: jag drar mig till minnes reportagen om dokusåpans intåg i Armenien och Sveriges roll i ANC:s kamp i Sydafrika.

Nivån är emellertid inte alltid så jämn, och i senaste numret når de närmare botten än någonsin tidigare.  I artikeln ”Spring för livet!” får man läsa om långdistanslöparen Ann, i kamp mot ett hopsatt löparlag bestående av män från ett indiansamhälle i Mexiko.  När händelserna utspelar sig och varför det överhuvudtaget är relevant att läsa om det här nu är dolt i ett fantasieggande dunkel.

Stundtals liknar texten mer den gamla hoprafsade skåpmat som brukar gå under ”Krim-extra” eller ”Ur polisens arkiv” i Hemmets journal och Expressen-bilagor än den kvalitetsjournalistik Filter påstår sig stå för, och vissa formuleringar påminner snarare om baksidestexten på B-filmskassetter från 80-talet än någonting skrivet av en utbildad journalist:

Han visste redan allt om kroppen, så nu var det dags att ta itu med hjärnan.  Särskilt den här frågan: hur får man egentligen människor att vilja springa?  Var sitter knappen som förvandlar oss tillbaka till de naturliga löpare vi en gång var?  Inte bara historiskt sett, utan även i våra egna liv.  Du minns väl?  När du var barn och de fick skrika åt dig att inte springa så fort?  Alla lekar lektes i högsta fart, du sprang som en galning för att hinna fram och ropa ‘dunk för alla’ och du anföll djungelstationer i grannens trädgård.

Joe Vigil är i ensam kamp mot Hong Kong-maffians ‘killer unit’ om att hitta löparens hjärna i ‘The Running Brain’ – absolut årets mest hårdslående actionthriller..!

Okej, den sista meningen hittade jag på själv, men den flyter olämpligt bra ihop med resten av texten.  Man undrar så smått vart det redaktionella omdömet tog vägen.

Och när vi ändå är inne på temat B-film vill jag tipsa om denna fantastiska tråd om kassa baksidestexter på något filmforum jag inte hänger på.  Mycket nöje.

Dumhet och frimärken

Skriven av – 31 mars 2011

Posten inför i dagarna ett system för att skicka brev med sms istället för frimärken.  Systemet finns redan i Danmark och Tyskland och innebär att man skickar ett sms till ett visst nummer, och får tillbaka en kod som man skriver på kuvertet och som fungerar som giltigt porto.

I och med FRA, datalagringsdirektiv, Beatrice Asks begränsade hjärnkapacitet, med mera, innebär detta att avsändaren till varje brev som skickas med denna metod går i ett nafs att plocka fram för den myndighet som känner sig hågad.  Allt ska lagras i statens register.

När man nämner detta för i övrigt inte alls sinnesrubbade människor, får man av vissa reaktionen ”Men det är väl bra?”.  Det är väl bara bra, om det kan användas för att bekämpa brottslighet?  Frimärken bör fasas ut, som den förlegade metod den är (genuin påträffad åsikt).

Det hjälper inte att man påpekar att rätten att skicka brev anonymt har varit en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna i hundratals år, att samtliga länder som haft effektiv brottsbekämpning som högsta prioritet har varit totalitära diktaturer och att man länkar till denna excellenta bloggpost; vissa människor vägrar inse att deras åsikter inte ens delas av riksdagens mest extrema övervakningsfanatiker och att världen skulle gå käpprätt åt helvete minst dubbelt så fort om de fick ett uns mer politiskt inflytande än den tvivelaktigt förtjänta rösträtt de redan har.

Sakta kokas grodan, men i vilket syfte?  Vissa grodhjärnor verkar tro att det bara är en mysig bastu.  Men dagen kommer då de inser att det är för sent att hoppa ur, och då sitter de där med skägget i trabanten.