Etikett: kultur

Greatest hits ur ”Full sysselsättning”

Skriven av Morsan – 1 juni 2011

Jag har precis läst ut Pontus Lundkvist, en av Sveriges fyndigaste och talangfullaste serietecknare, nya bok Full sysselsättning.  Han är en av de främsta anledningarna att jag fortsätter prenumerera på Galago, som bortsett från hans och några andras bidrag ofta fylls upp av en alltför stor mängd vänsterfeministisk internpredikan utan finess*.

Full sysselsättning består av ungefär lika delar nytt material, material som tidigare varit med i Galago, och sådant han publicerat på sin blogg.  Jag ska inte försöka mig på någon recension, utan nöjer mig med en godtycklig ”best of”-lista helt utan rangordning:

  • Serien om ”hatet i Sverige”, som mynnar ut i en invecklad illustration med pilar som visar kors och tvärs vilka som hatar vilka.  Svenska folket hatar fackpampar och arbetslösa, arbetslösa hatar modern konst, SJ hatar bilister, som tillsammans med jägare hatar lagar och förordningar.  Överklassen hatar blattarna, som hatar bilbesiktningen, som precis som snuten hatar att bli kallade rasister.  Bamse hatar staten och staten hatar feta människor.
  • Anton Abele läser Metro.
  • ”Väljarintervjuer” kring riksdagsvalet, som verkar vara typ konversationer i bloggkommentarsfält och på Facebook.  Om Reinfeldt: ”Han tycker att alla ska ha lika hög skatt, som alla i alliansen tkr, han vill ha bra ekonomi, solidaritet, välfärd och att vi ska vara liberala.  Han har bra åsigter tkr jag :)”.
  • Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden (denna har jag på affisch över sängen).
  • Strippen ovan, som jag inte kunde låta bli att skanna och posta här.

* Jag ska förtydliga att jag inte har något emot vänsterfeminism, men mycket av det som görs på det temat i Galago är alltför banalt.

Skivsläpp

Skriven av Morsan – 27 maj 2011

Mitt band My Enhanced Little Rhubarb släpper idag sin debutskiva, efter tre års ej så flitigt arbete.  Den går att både strömma och ladda ner gratis.  Det är tonsatta historier om rabarber, döden och att som varandes ett äppelträd känna en ofantlig kärlek till ett av sina äpplen.  En kort musikalisk sammanfattning mynnar lämpligast ut i de två orden ”smultronica” och ”låtsaspop”.

Innan jag låter musiken tysta mun är här en bild från en av våra få livespelningar (jag i guldperuk):

Morsans filmvetarkurs, del 3: att förstå en film

Skriven av Morsan – 24 maj 2011

Det händer ofta att jag ser en film tillsammans med andra, och att vi när den är slut har olika uppfattning om hur bra den var.  Många gånger har jag tyckt att det var en trevlig upplevelse, medan mina medtittare antingen upprört eller trött klagat på att de inte förstod filmen.  Vad ville de säga med den?  Varför var hon så arg och varför gjorde han så i den scenen?  Är det symboliskt?  Några obesvarade frågor som överskuggar allt jag själv fann att uppskatta.

Att förstå en film, att lyckas tolka den, får inte tillmätas en sådan avgörande betydelse att man inte alls kan uppskatta filmen om man misslyckas.  Naturligtvis bör man om man har ett verkligt filmintresse sträva efter att tugga sig djupare in i kycklingklubban än att bara nafsa på paneringen, men att göra jakten efter symboler och budskap till själva syftet med filmtittandet är att spotta ut köttet och stirra sig blind på benknotorna.

Självfallet går man miste om en del av filmens behållning om man inte funderar över den underliggande betydelsen, men man går miste om en ännu större del av upplevelsen om förståelse är allt man anser vara av vikt.  Det är att misstro filmen som konstverk om man inte kan uppskatta den bortom det man själv begriper.

Morsans filmvetarkurs, del 2: filmer som inte klarar det omvända Bechdel-testet

Skriven av Morsan – 2 maj 2011

En terminologisk introduktion för de oinsatta kanske är på sin plats.

Bechdel-testet är uppkallat efter serietecknaren Alison Bechdel, som i en stripp av sin serie Dykes to Watch Out For presenterade tre krav som en av figurerna ställde på alla filmer hon kunde tänka sig att se:

  1. Det måste finnas minst två kvinnor i den…
  2. … som pratar med varandra…
  3. … om något annat än en man.

(Strippen kan läsas här.  Regel ett förekommer ofta med tillägget att de båda ska ha namn.)

Detta diskvalificerar förvånansvärt många filmer.  Exempelvis, ordnade efter vilket krav de inte uppfyller (uppgifter från bechdeltest.com):

  1. Nyckeln till frihet, Aladdin, Stand by Me, Das Boot
  2. (500) Days of Summer, The Big Lebowski, L.A. Confidential, Den nakna pistolen
  3. Blue Valentine, Pineapple Express, Austin Powers, Trainspotting

Man kan också tänka sig ett omvänt test, där kvinnor och män har bytt plats i regelformuleringarna.  Inte för att på något sätt antyda att diskriminering mot män i filmer är ett lika stort problem som mot kvinnor, utan tvärtom för att hitta de filmer som för omväxlings skull är lika ojämställda som de ovan nämnda, men till det andra könets favör.

För man kan ju naturligtvis inte kräva att alla filmer som görs måste vara helt jämställda.  Även om de få kvinnorna i Fight Club aldrig pratar med varandra är det förstås en jättebra film.  Och dokumentären Man on Wire handlar om en enskild manlig lindansare, så att för sakens skull trycka in ett gäng kvinnor som ska prata om något annat skulle knappast göra den bättre.

Men med den mängd filmer som finns om män, kan det vara förfriskande att se några som fokuserar helt på kvinnor.  Här är några.

Hu die (2004)

Den enda man som förekommer i filmen pratar nästan utan undantag bara med sin fru, om sin fru.  I övrigt följer den huvudpersonen (hon till vänster på bilden) som när hon blir bekant med en yngre tjej påminns om ett lesbiskt förhållande från sin ungdom.

À ma sœur ! (2001)

Filmen handlar om två unga systrar; storasystern är snygg och går hem hos killar, lillasystern är tjock och avundsjuk.  Filmens två män – storasysterns semesterflört och hennes pappa – pratar med varandra i en scen, men bara om den förstnämndes förhållande till dottern.  Orelaterat till könsfördelningen kan nämnas att filmen har ett av de mest oväntade och omotiverade slut jag någonsin sett.

Naissance des pieuvres (2007)

Den här filmen nämnde jag även i ett tidigare inlägg.  De två tjejerna på bilden får en närmare relation än de flesta andra.  Den enda karaktär utöver de två som har någon viktig roll i filmen är den enas syster.  Eventuella killar är endast rekvisita.

Vill du se någon av filmerna, men inte får tag på den, så är det bara att mejla mig på bong snirkel-a bongrouge punkt com.

The sounds of single people doing nothing

Skriven av Morsan – 15 april 2011

Ibland förstår jag inte varför någon någonsin gör något annat än sitter och lyssnar på The Books.

Bandet, om man nu ska kalla det det, består av två… män, som träffades av en händelse i New York för tolv år sen.  Båda hade gjort experimentell musik innan, men började med sitt gemensamma projekt göra mer lyssningsbara grejer.

Debuten Thought for Food från 2002 beskrevs av Pitchfork som bestående av folkgitarr, stråkar, röstsamplingar och tystnad.  Den stommen har varierats en aning på de följande tre skivorna, men det går aldrig att ta miste på att det är samma personer som ligger bakom.

Den mest utstickande beståndsdelen är samplingarna.  Även om de flesta The Books-låtar inte innehåller någon sång kan de knappast kallas instrumentala.  Det finns alltid en mänsklig närvaro i och med röstfragmenten som kan bestå av enstaka ord (”INDEPENDENT!  INDEPENDENT!”) eller längre fraser (”If you work very hard, my boy, some day you may become… uh… women.”).

Hur okonstlat samplingarna vävs in i musiken illustrerar Be Good to Them Always (från Lost and Safe, 2005), där sjungna rader i en senare vers visar sig vara lösryckta citat:

Något The Books har, som alltför många artister saknar, är humor.  Den lyckas de kombinera med djupa, existentiella textrader och lånade röster som förföljer en i tankarna från första gången man hört dem.  Take Time (från The Lemon of Pink, 2003) är kanske ett av de bästa exemplen på en sådan låt, som på något vis samtidigt är stor komik och ett musikaliskt konstaterande lika stort som livet självt.

Och ändå är det i grund och botten väldigt inrutat och nördigt.  The Books är ett akademikerband.  Jag kan inte komma på några andra som med sådan självklarhet kan sjunga rader som:

Most of all, the world is a place where parts of wholes are described
within an overarching paradigm of clarity and accuracy.
The context in which makes possible an underlying
sense of the way it all fits together,
despite our collective tendency not to conceive of it as such.

(Smells Like Content, från Lost and Safe, 2005)

Det finns ingen omedelbar anledning till detta inlägg.  Men se det inte som ett musiktips, se det som en stark rekommendation.  Lyssna på The Books.  De spelar i Köpenhamn den sjunde maj.  Jag kommer att vara där.

Avslutningsvis en video som visar att de även kan göra catchiga hitlåtar (I Didn’t Know That, från The Way Out, 2010):

Morsans filmvetarkurs, del 1

Skriven av Morsan – 23 mars 2011

Se filmerna och fundera sedan över instuderingsfrågorna, eller något annat du kom att tänka på.  Båda filmerna är bra.

Naissance des pieuvres (2007)

Naissance des pieuvres

Gespenster (2005)

Gespenster

  1. Jämför Marie och Nina.  Hur skiljer de sig åt och hur liknar de varandra?  Tänk på både deras personligheter och livssituationer.
  2. Jämför Floriane och Toni.  Vilka likheter och skillnader finns mellan sätten de behandlar Marie respektive Nina?
  3. Båda filmerna behandlar samma tema.  Hur skiljer sig problemen åt som Marie respektive Nina har med sitt förhållande till Floriane respektive Toni?
  4. Hur utvecklas Floriane respektive Toni genom filmens gång?  Vad kan det finnas för orsaker till skillnaderna?

(Filmerna kan vara lite svåra att få tag på på internet.  Mejla mig på bong snirkel-a bongrouge punkt com så kan vi ordna det, via post om det behövs.)