Etikett: film

Musik och annat från Badjävlar

Skriven av – 22 september 2012

Lars Molin-filmen Badjävlar (1971) är väl så där egentligen, men det finns mycket fin musik i den.  Mysiga trubadurvisor mest, lite kommunistiskt och så.  Tycker mest om Han var den radikalaste i hela SSU.  Hur som helst, ni kan ladda ner rubbet rippat från filmen som zip här, eller som en enda lång mp3:a om det känns enklare så.  (Vissa låttitlar fick jag höfta lite på, hittade inget när jag googlade texten.)

Slängde med lite mellansnack också så får ni en ungefärlig bild av hur filmen är utan att behöva bemöda er med att sitta igenom den.

Kolla in lite musik från Att angöra en brygga också, finns här.  Hittade tipset på Inte vara trött.

Nu har jag bestämt mig

Skriven av – 15 juli 2012

Ok såhär att om ni ska göra en film om mitt liv så ska det vara en episodfilm typ ni vet Paris, je t’aime med olika regissörer eller Coffee and Cigarettes.  Jim Jarmusch får göra delen om en spelning med Rhubarb (i svartvitt) där jag spelas av Tom Waits och Agnes och Hugo av polackbruden (Ungern?) i Stranger than paradise respektive Bill Murray.  Ruben Östlund kan ta någonting om en redovisning i högstadiet så får Roy Andersson köra gymnasiet.

Sen bryts det av av ett långt parti först helt utan dialog regisserat av Éric Rohmer där jag lite gränsöverskridande spelas av Marie Rivière och som slutar med att hon/jag sitter i fem minuter och tittar på några som pratar medan jag äter en banan eller något.  Efter det kommer ett jättelångt pretentiöst försök till någonting konstnärligt av typ Pedro Almodóvar som mest bara blir ganska långtråkigt.  Sen lite opåkallad slapstick med Gösta Ekman (dy) och slutligen ska varken Wes Anderson eller Michel Gondry stoppa sina smutsiga fingrar i kakan.

För mer namedropping får ni kontakta mig personligen.

Morsans filmvetarkurs, del 4: Éric Rohmer

Skriven av – 11 juli 2011

Allt sedan jag såg min första film av Éric Rohmer, arbetar jag mig metodiskt igenom hans samlade filmografi.  Hittills har jag sett hälften av filmerna i serien Comédies et proverbes, där var och en utgår från ett ordspråk eller citat, och tre av fyra filmer om årstiderna (Contes des quatres saisons).  För den som inte redan är bekant med hans verk:

Att se en Rohmer-film är lite som att uppleva en relativt normal vardag, fast på film.  Det handlar alltid om vanliga medelklassmänniskor med vanliga bekymmer i vanliga miljöer.  Det finns en övergripande handling, ofta en kvinna som letar efter en man eller velar med den hon har, men alla scener bryr sig inte slaviskt om att föra handlingen framåt.  De tillåts ofta vila på samma plats i flera minuter, medan rollfigurerna sitter och för filosofiska diskussioner som till hälften tjänar till att fördjupa rollfigurerna, och till hälften bara är intressanta utvikningar som skulle fungera lika bra på egen hand.

Bäst är Le Rayon vert (1986, bilden ovan).  Delphines sommarplaner går i stöpet och hon blir runtföst mellan olika semesterorter utan att bli helt nöjd någonstans.  Samtidigt vill hon träffa en man, men är blyg och rationaliserar mest bort vännernas försök till hjälp.  Varenda skådespelarinsats sitter så perfekt att en nyintroducerad karaktär inte behöver vara i bild mer än ett par sekunder innan man känner dem bättre än många i sin yttre bekantskapskrets.

Till viss del påminner hans filmer om mumblecorefilmer (eller snarare tvärtom, för att vara kronologiskt korrekt), som jag skriver om i det andra fanzinenumret.  Mycket dialog, enkel handling, och så okonstlat skådespeleri som är fysiskt möjligt.  När man har sett några Rohmer-filmer börjar man lätt att se situationer i vardagen som om de var scener i Le Rayon vert eller Pauline à la plage.  Ögonen blir en kamera och vardagen känns mer spännande och exotisk.  Och fransk.

Som vanligt kan alla omtalade filmer tillhandahållas gratis.  Mejla till bong krumelur bongrouge.com eller skriv en kommentar nedan.

Morsans filmvetarkurs, del 3: att förstå en film

Skriven av – 24 maj 2011

Det händer ofta att jag ser en film tillsammans med andra, och att vi när den är slut har olika uppfattning om hur bra den var.  Många gånger har jag tyckt att det var en trevlig upplevelse, medan mina medtittare antingen upprört eller trött klagat på att de inte förstod filmen.  Vad ville de säga med den?  Varför var hon så arg och varför gjorde han så i den scenen?  Är det symboliskt?  Några obesvarade frågor som överskuggar allt jag själv fann att uppskatta.

Att förstå en film, att lyckas tolka den, får inte tillmätas en sådan avgörande betydelse att man inte alls kan uppskatta filmen om man misslyckas.  Naturligtvis bör man om man har ett verkligt filmintresse sträva efter att tugga sig djupare in i kycklingklubban än att bara nafsa på paneringen, men att göra jakten efter symboler och budskap till själva syftet med filmtittandet är att spotta ut köttet och stirra sig blind på benknotorna.

Självfallet går man miste om en del av filmens behållning om man inte funderar över den underliggande betydelsen, men man går miste om en ännu större del av upplevelsen om förståelse är allt man anser vara av vikt.  Det är att misstro filmen som konstverk om man inte kan uppskatta den bortom det man själv begriper.

Morsans filmvetarkurs, del 2: filmer som inte klarar det omvända Bechdel-testet

Skriven av – 2 maj 2011

En terminologisk introduktion för de oinsatta kanske är på sin plats.

Bechdel-testet är uppkallat efter serietecknaren Alison Bechdel, som i en stripp av sin serie Dykes to Watch Out For presenterade tre krav som en av figurerna ställde på alla filmer hon kunde tänka sig att se:

  1. Det måste finnas minst två kvinnor i den…
  2. … som pratar med varandra…
  3. … om något annat än en man.

(Strippen kan läsas här.  Regel ett förekommer ofta med tillägget att de båda ska ha namn.)

Detta diskvalificerar förvånansvärt många filmer.  Exempelvis, ordnade efter vilket krav de inte uppfyller (uppgifter från bechdeltest.com):

  1. Nyckeln till frihet, Aladdin, Stand by Me, Das Boot
  2. (500) Days of Summer, The Big Lebowski, L.A. Confidential, Den nakna pistolen
  3. Blue Valentine, Pineapple Express, Austin Powers, Trainspotting

Man kan också tänka sig ett omvänt test, där kvinnor och män har bytt plats i regelformuleringarna.  Inte för att på något sätt antyda att diskriminering mot män i filmer är ett lika stort problem som mot kvinnor, utan tvärtom för att hitta de filmer som för omväxlings skull är lika ojämställda som de ovan nämnda, men till det andra könets favör.

För man kan ju naturligtvis inte kräva att alla filmer som görs måste vara helt jämställda.  Även om de få kvinnorna i Fight Club aldrig pratar med varandra är det förstås en jättebra film.  Och dokumentären Man on Wire handlar om en enskild manlig lindansare, så att för sakens skull trycka in ett gäng kvinnor som ska prata om något annat skulle knappast göra den bättre.

Men med den mängd filmer som finns om män, kan det vara förfriskande att se några som fokuserar helt på kvinnor.  Här är några.

Hu die (2004)

Den enda man som förekommer i filmen pratar nästan utan undantag bara med sin fru, om sin fru.  I övrigt följer den huvudpersonen (hon till vänster på bilden) som när hon blir bekant med en yngre tjej påminns om ett lesbiskt förhållande från sin ungdom.

À ma sœur ! (2001)

Filmen handlar om två unga systrar; storasystern är snygg och går hem hos killar, lillasystern är tjock och avundsjuk.  Filmens två män – storasysterns semesterflört och hennes pappa – pratar med varandra i en scen, men bara om den förstnämndes förhållande till dottern.  Orelaterat till könsfördelningen kan nämnas att filmen har ett av de mest oväntade och omotiverade slut jag någonsin sett.

Naissance des pieuvres (2007)

Den här filmen nämnde jag även i ett tidigare inlägg.  De två tjejerna på bilden får en närmare relation än de flesta andra.  Den enda karaktär utöver de två som har någon viktig roll i filmen är den enas syster.  Eventuella killar är endast rekvisita.

Vill du se någon av filmerna, men inte får tag på den, så är det bara att mejla mig på bong snirkel-a bongrouge punkt com.

Filter satsar på djärva kvalitetsexperiment

Skriven av – 11 april 2011

Tidningen Filter brukar inte dra sig för att skryta med sina många utmärkelser och alla fina ord de fått för sitt unika koncept, att varannan månad ge ut ett magasin bestående av längre, djuplodande artiklar i ämnen man inte visste man var intresserad av.  Många gånger har det varit en fullt befogad självbelåtenhet: jag drar mig till minnes reportagen om dokusåpans intåg i Armenien och Sveriges roll i ANC:s kamp i Sydafrika.

Nivån är emellertid inte alltid så jämn, och i senaste numret når de närmare botten än någonsin tidigare.  I artikeln ”Spring för livet!” får man läsa om långdistanslöparen Ann, i kamp mot ett hopsatt löparlag bestående av män från ett indiansamhälle i Mexiko.  När händelserna utspelar sig och varför det överhuvudtaget är relevant att läsa om det här nu är dolt i ett fantasieggande dunkel.

Stundtals liknar texten mer den gamla hoprafsade skåpmat som brukar gå under ”Krim-extra” eller ”Ur polisens arkiv” i Hemmets journal och Expressen-bilagor än den kvalitetsjournalistik Filter påstår sig stå för, och vissa formuleringar påminner snarare om baksidestexten på B-filmskassetter från 80-talet än någonting skrivet av en utbildad journalist:

Han visste redan allt om kroppen, så nu var det dags att ta itu med hjärnan.  Särskilt den här frågan: hur får man egentligen människor att vilja springa?  Var sitter knappen som förvandlar oss tillbaka till de naturliga löpare vi en gång var?  Inte bara historiskt sett, utan även i våra egna liv.  Du minns väl?  När du var barn och de fick skrika åt dig att inte springa så fort?  Alla lekar lektes i högsta fart, du sprang som en galning för att hinna fram och ropa ‘dunk för alla’ och du anföll djungelstationer i grannens trädgård.

Joe Vigil är i ensam kamp mot Hong Kong-maffians ‘killer unit’ om att hitta löparens hjärna i ‘The Running Brain’ – absolut årets mest hårdslående actionthriller..!

Okej, den sista meningen hittade jag på själv, men den flyter olämpligt bra ihop med resten av texten.  Man undrar så smått vart det redaktionella omdömet tog vägen.

Och när vi ändå är inne på temat B-film vill jag tipsa om denna fantastiska tråd om kassa baksidestexter på något filmforum jag inte hänger på.  Mycket nöje.

Morsans filmvetarkurs, del 1

Skriven av – 23 mars 2011

Se filmerna och fundera sedan över instuderingsfrågorna, eller något annat du kom att tänka på.  Båda filmerna är bra.

Naissance des pieuvres (2007)

Naissance des pieuvres

Gespenster (2005)

Gespenster

  1. Jämför Marie och Nina.  Hur skiljer de sig åt och hur liknar de varandra?  Tänk på både deras personligheter och livssituationer.
  2. Jämför Floriane och Toni.  Vilka likheter och skillnader finns mellan sätten de behandlar Marie respektive Nina?
  3. Båda filmerna behandlar samma tema.  Hur skiljer sig problemen åt som Marie respektive Nina har med sitt förhållande till Floriane respektive Toni?
  4. Hur utvecklas Floriane respektive Toni genom filmens gång?  Vad kan det finnas för orsaker till skillnaderna?

(Filmerna kan vara lite svåra att få tag på på internet.  Mejla mig på bong snirkel-a bongrouge punkt com så kan vi ordna det, via post om det behövs.)