Mina ambitiöst titulerade ”filmvetarkurser” till trots, har jag läst sammanlagt noll poäng filmvetenskap. Det hindrade mig inte från att häromdagen impulsköpa ett nummer av en filmtidskrift som visade sig kräva en mer påläst läsare för att förstå många av artiklarna.
Men när jag sätter på Twin Peaks-musiken, lägger mig på sängen i mitt nedsläckta rum och läser om arabisk filmhistoria och italienska manifest, känner jag mig ändå ovanligt inspirerad och kreativ, fastän det mesta går in genom det ena ögat och ut genom det andra utan någon nämnvärd bearbetning däremellan.
Kanske bara en illusion, men det känns ändå som att kunskapsmättad text sätter fart på synapserna bara genom att läsas, oavsett hur mycket som fastnar.
