Allt sedan jag såg min första film av Éric Rohmer, arbetar jag mig metodiskt igenom hans samlade filmografi.  Hittills har jag sett hälften av filmerna i serien Comédies et proverbes, där var och en utgår från ett ordspråk eller citat, och tre av fyra filmer om årstiderna (Contes des quatres saisons).  För den som inte redan är bekant med hans verk:

Att se en Rohmer-film är lite som att uppleva en relativt normal vardag, fast på film.  Det handlar alltid om vanliga medelklassmänniskor med vanliga bekymmer i vanliga miljöer.  Det finns en övergripande handling, ofta en kvinna som letar efter en man eller velar med den hon har, men alla scener bryr sig inte slaviskt om att föra handlingen framåt.  De tillåts ofta vila på samma plats i flera minuter, medan rollfigurerna sitter och för filosofiska diskussioner som till hälften tjänar till att fördjupa rollfigurerna, och till hälften bara är intressanta utvikningar som skulle fungera lika bra på egen hand.

Bäst är Le Rayon vert (1986, bilden ovan).  Delphines sommarplaner går i stöpet och hon blir runtföst mellan olika semesterorter utan att bli helt nöjd någonstans.  Samtidigt vill hon träffa en man, men är blyg och rationaliserar mest bort vännernas försök till hjälp.  Varenda skådespelarinsats sitter så perfekt att en nyintroducerad karaktär inte behöver vara i bild mer än ett par sekunder innan man känner dem bättre än många i sin yttre bekantskapskrets.

Till viss del påminner hans filmer om mumblecorefilmer (eller snarare tvärtom, för att vara kronologiskt korrekt), som jag skriver om i det andra fanzinenumret.  Mycket dialog, enkel handling, och så okonstlat skådespeleri som är fysiskt möjligt.  När man har sett några Rohmer-filmer börjar man lätt att se situationer i vardagen som om de var scener i Le Rayon vert eller Pauline à la plage.  Ögonen blir en kamera och vardagen känns mer spännande och exotisk.  Och fransk.

Som vanligt kan alla omtalade filmer tillhandahållas gratis.  Mejla till bong krumelur bongrouge.com eller skriv en kommentar nedan.

Det händer ofta att jag ser en film tillsammans med andra, och att vi när den är slut har olika uppfattning om hur bra den var.  Många gånger har jag tyckt att det var en trevlig upplevelse, medan mina medtittare antingen upprört eller trött klagat på att de inte förstod filmen.  Vad ville de säga med den?  Varför var hon så arg och varför gjorde han så i den scenen?  Är det symboliskt?  Några obesvarade frågor som överskuggar allt jag själv fann att uppskatta.

Att förstå en film, att lyckas tolka den, får inte tillmätas en sådan avgörande betydelse att man inte alls kan uppskatta filmen om man misslyckas.  Naturligtvis bör man om man har ett verkligt filmintresse sträva efter att tugga sig djupare in i kycklingklubban än att bara nafsa på paneringen, men att göra jakten efter symboler och budskap till själva syftet med filmtittandet är att spotta ut köttet och stirra sig blind på benknotorna.

Självfallet går man miste om en del av filmens behållning om man inte funderar över den underliggande betydelsen, men man går miste om en ännu större del av upplevelsen om förståelse är allt man anser vara av vikt.  Det är att misstro filmen som konstverk om man inte kan uppskatta den bortom det man själv begriper.

En terminologisk introduktion för de oinsatta kanske är på sin plats.

Bechdel-testet är uppkallat efter serietecknaren Alison Bechdel, som i en stripp av sin serie Dykes to Watch Out For presenterade tre krav som en av figurerna ställde på alla filmer hon kunde tänka sig att se:

1. Det måste finnas minst två kvinnor i den…
2. … som pratar med varandra…
3. … om något annat än en man.

(Strippen kan läsas här.  Regel ett förekommer ofta med tillägget att de båda ska ha namn.)

Detta diskvalificerar förvånansvärt många filmer.  Exempelvis, ordnade efter vilket krav de inte uppfyller (uppgifter från bechdeltest.com):

1. Nyckeln till frihet, Aladdin, Stand by Me, Das Boot
2. (500) Days of Summer, The Big Lebowski, L.A. Confidential, Den nakna pistolen
3. Blue Valentine, Pineapple Express, Austin Powers, Trainspotting

Man kan också tänka sig ett omvänt test, där kvinnor och män har bytt plats i regelformuleringarna.  Inte för att på något sätt antyda att diskriminering mot män i filmer är ett lika stort problem som mot kvinnor, utan tvärtom för att hitta de filmer som för omväxlings skull är lika ojämställda som de ovan nämnda, men till det andra könets favör.

För man kan ju naturligtvis inte kräva att alla filmer som görs måste vara helt jämställda.  Även om de få kvinnorna i Fight Club aldrig pratar med varandra är det förstås en jättebra film.  Och dokumentären Man on Wire handlar om en enskild manlig lindansare, så att för sakens skull trycka in ett gäng kvinnor som ska prata om något annat skulle knappast göra den bättre.

Men med den mängd filmer som finns om män, kan det vara förfriskande att se några som fokuserar helt på kvinnor.  Här är några.

Hu die (2004)

Den enda man som förekommer i filmen pratar nästan utan undantag bara med sin fru, om sin fru.  I övrigt följer den huvudpersonen (hon till vänster på bilden) som när hon blir bekant med en yngre tjej påminns om ett lesbiskt förhållande från sin ungdom.

À ma sœur ! (2001)

Filmen handlar om två unga systrar; storasystern är snygg och går hem hos killar, lillasystern är tjock och avundsjuk.  Filmens två män – storasysterns semesterflört och hennes pappa – pratar med varandra i en scen, men bara om den förstnämndes förhållande till dottern.  Orelaterat till könsfördelningen kan nämnas att filmen har ett av de mest oväntade och omotiverade slut jag någonsin sett.

Naissance des pieuvres (2007)

Den här filmen nämnde jag även i ett tidigare inlägg.  De två tjejerna på bilden får en närmare relation än de flesta andra.  Den enda karaktär utöver de två som har någon viktig roll i filmen är den enas syster.  Eventuella killar är endast rekvisita.

Vill du se någon av filmerna, men inte får tag på den, så är det bara att mejla mig på bong snirkel-a bongrouge punkt com.