Kom att tänka på en grej jag kom att tänka på när jag såg på den superintelligenta pratshowen Robins.  David Batra och hon… Sofia Helin satt i soffan och pratade glatt om oväsentligheter, och så fick de frågan om det inte är så där ändå, som skådespelare, komiker, och i förlängningen i alla kreativa sysselsättningar, att man aldrig är nöjd med det man åstadkommer utan alltid ser tillbaka på det kritiskt och bara lägger märke till allt som skulle kunnat gjorts bättre.  Ja men natuuurligtvis, visst är det såå, instämmer båda som om det var fullständigt självklart och som om det var lite finare att tycka så än att pöbelaktigt se på sina prestationer och känna att fan, det där vart ju bra.

Den attityden måste ju i slutändan härstamma från något slags försök till blygsamhet.  Nä men inte är jag nöjd inte, ingenting jag gör är ju särskilt bra, det är minsann bara fel på allting.  Men gör man den inställningen till ett mantra som man alltid rapar upp när ämnet kommer på tal blir det istället till motsatsen.  Det blir ett sätt att höja sig över andra simpla, okonstnärliga mänskor som faktiskt känner sig nöjda då och då.  Om de inte är nöjda med det där, fatta då vad grymma grejer de ska göra när de faktiskt blir nöjda!  Vi vanliga dödliga har ingen chans.

Ett annat argument är att den dan man är nöjd kan man lika gärna lägga av för då finns inget mer att uppnå.  Det är en väldigt underlig inställning.  Så professionella människor ska kunna se skillnad på att vara nöjd och att tycka att det man gjort är fullständigt perfekt.  Ja, eller det gäller ju alla.  Det är inte svart eller vitt, man kan vara nöjd med ett resultat samtidigt som man ser att det finns mån för utveckling.  Just det i sig är ett skäl att vara nöjd.  Själv är jag nöjd med nästan allt jag gör, och vore det inte för det hade jag lagt av för länge sen.  Att nöjdhet skulle betyda stagnation är trams.  Stagnerat har man gjort när man inte längre blir nöjd med vad man åstadkommer.

Jag minns en intressant diskussion om allmänbildning jag var med i, om vad det är och värdet av den.  Vilket inte är så konstigt, eftersom det var för ett par veckor sedan.

Mina åsikter mötte visst motstånd.  Typisk allmänbildning är i mina ögon att veta vilket år franska revolutionen skedde (1789), vem som skrev Pappa Goriot (Balzac) och att kunna nämna några speedwaylag.  Oavsett om man vet vad Pappa Goriot handlar om eller var Rospiggarna kommer ifrån.  Vilket tydligen är fullständigt onödigt, varför lära sig något man inte har någon nytta av.

Nu kanske mitt intresse för encyklopediska banaliteter har växt sig oproportionerligt stort bara för att jag råkar ha lätt för att minnas dem, men sådan kunskap ska ändå inte underskattas.  En viktig poäng med att vara allmänbildad är rent social; att kunna hänga med i samtal om saker man kanske inte är så insatt i.  Hamnar jag i ett samtal om speedway slipper jag känna mig lika fullständigt utesluten ur konversationen om jag åtminstone känner igen några termer och namn på lag.  Det kanske inte egentligen visar på någon större förståelse om ämnet, men det ger en känsla av samhörighet.

Och att veta att folkskolan infördes 1842 är såklart inte i sig särskilt meningsfullt annat än om frågan dyker upp när man spelar TP, men när man har en arsenal av årtal, namn och annat gott och blandat, så har man större möjligheter att sätta nya saker man hör om i ett sammanhang.  Ser man Keira Knightley ränna runt i 1810-talets England i Stolthet och fördom har man lite fler referenspunkter att relatera till om man kan datera några viktiga händelser runt samma tid.  Alla lösryckta fakta blir ju mer man lär sig till ett pussel med tätare och tätare bitar.