Jag känner för att vidareutveckla den ofärdiga tanke jag satte på ledarsidan i förra fanzinenumret.
Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, inte i något skapande överhuvudtaget. Livet är lite mediokert, och då ska inte det man släpper ifrån sig vara så mycket bättre heller.
Jag står kvar vid påståendet. Jag läste nyss Lång fin blond av Claes Carlsson*, och kände att det var en bok jag inte kommer att glömma efter att jag ställt tillbaka den i bokhyllan. Andra verk som jag håller speciellt kära dök upp framför mig: Vit päls första skiva, till exempel. Nästan allt jag håller närmast mig har gemensamt att det bitvis är ganska dåligt.
Men motiveringen i citatet ovan kan modifieras en aning. Perfektion är inte eftersträvansvärt i någon konstform, för i och med att man uppnår fulländning dör verket. Ett imperfekt verk fullbordas i betraktarens (läsarens, lyssnarens, osv.) huvud under tiden det upplevs, och kanske även därefter, medan ett perfekt verk är ett statiskt faktum som inte går mer än att konstatera och gå vidare. Känslan av att verket är en del av ett skeende, en utveckling, försvinner hos det perfekta, som blir en återvändsgränd. För att låna Rasmus Fleischers favorituttryck är den imperfekta konsten något som ”äger rum”. Ett bra konstverk bör innehålla något som får en att tänka ”det där hade jag kunnat göra bättre” eller ”varför gjorde de inte så här istället?”.
* Rekommenderas, för övrigt:
Jag stod plötsligt och pratade med en lång mörkhårig brud i ett hörn och en stund senare satt vi och kysstes i baksätet på en taxi som hon hade lovat betala och redan då fick jag en ond aning när jag tyckte att hon hade lite väl kraftig skäggstubb på överläppen men jag tänkte: det ordnar sig, hon får vara man bara jag kommer hem. Men senare i sängen upptäckte jag bara en ovanligt storväxt kvinna med kraftig hårväxt som jag blev så pass tänd på trots alla gifter jag konsumerat under kvällen att jag glatt knullade henne bakifrån ända tills jag såg en kaskad av rödvin spruta ur hennes mun mot den vita väggen och jag vräkte ut henne i badrummet i panik och råkade dunka hennes huvud i dörrkarmen innan jag fick ner henne i badkaret, stängde dörren och stupade i säng.
Jaha, detta var veckans romantik tänkte jag innan allt blev svart.
Gonatt jord.
(Bild av pinguino, cc by 2.0)
Finns det konst som är ”perfekt”?
Nja. Jag tänker mig ”imperfekt” konst som det man vid betraktandet/läsandet/lyssnandet/osv känner skulle ha blivit ett bättre verk om man hade gjort den och den konkreta ändringen. Att skilja från ”perfekt” konst, som är oklanderligt konstruerad/skriven/osv. Det behöver inte betyda att det inte finns skillnader i kvalitet utöver graden av perfektion, utan hur fulländat ett verk är är bara en av faktorerna att räkna med.
Det är naturligtvis svårt att definiera begreppen exakt, och för ett starkare argument snarare än en redogörelse av en spontan känsla är väl det det första man bör göra.