Jag skrev ihop en artikel eller vad man vill kalla det om en sittning på blekingska nationen i fredags, och så har jag mejlat den till nationens tidning, som folk av någon anledning vill att jag ska skriva för.  Men eftersom alla i den här jävla världen är så sjukt sega på att läsa sina mejl så pallar jag inte vänta på att den eventuellt ska publiceras på deras sida, så jag lägger upp den här också.  Om den dyker upp hos dem uppdaterar jag med länk.  Texten börjar efter strecket.

Uppdatering: Nu har de lagt upp den (en månad senare…).  En aningen försämrad och mesigare version.  Här.

Schema v. 7:
fredag kl 18 till jättesent – novischfest på blekingska
lördag kl 9 – tenta på andra sidan stan

Det SKA gå!  Eller om jag ska vara ärlig och det ska man väl.  Min inställning var snarare jag kan väl gå dit då, jag bör väl gå dit då så kan ingen säga att jag inte försökt och sen har jag all rätt i världen att bara sitta hemma och spela Yoshi’s Island varenda kväll halva terminen framöver när det väl bevisats att det där med att gå ut på nation oftast bara är tråkigt i vilket fall.  Eller tråkigt och tråkigt, mer bara meningslöst och inte för mig, utan för såna där som tycker att det roligt att hålla på så här:

Innan jag börjar komma lite mer till saken ska jag uppehålla mig med oväsentligheter.  Jag betalade in de 180 kronorna en vecka i förväg helt på det torra med att det blir en smärre utmaning att lyckas matcha klädkoden.  Klädkod kavaj.  Jag hörde mig för lite, det vill säga läste på flashback, och det verkade som att kavaj i praktiken oftast innebär kostym.  Gott så, då vet jag vad jag har att sikta mot.  Allt måste köpas, skjorta, slips, kavaj, byxor och skor.  Samtidigt slets jag mellan att se kostymletandet som den där bossen i djungelvärlden som är så där nästan hopplöst jobbig men som ger den där härliga kicken varje gång man får in en träff på rätt ställe och allting blinkar gult, och att tänka att här är det öppet mål på att fixa en fullständigt legitim ursäkt att inte gå.  Har jag inte kläderna så har jag inget där att göra, det står ju i princip på affischen.  Så kan jag stanna hemma och nita den där bossen bokstavligen istället för metaforiskt.

Men min okuvliga instinkt för att få saker gjort, och det metodiskt, tog överhanden och jag begav mig ut på shopping i ett intrikat system av besök fram och tillbaka mellan Erikshjälpen, Humana, Amnesty och den där secondhandbutiken inne i ett bostadshus långt förbi järnvägen.  Detaljerna här är sjukt ointressanta, men sammanfattningsvis blev det mission accomplished redan onsdag eftermiddag och det för 230 kr allt som allt.  Så ni som köper kläder på HM kan ju fortsätta med det så länge ni står ut med att jag skrattar er rätt upp i ansiktet på fem centimeters håll och jag har inte borstat tänderna.

Onsdag kväll såg jag på film och torsdag läste jag lite i en bok men det kan vi hoppa över.  Novischfesten var på fredagen.  Jag satt i full mundering med youtubad slipsknut och chattade med en kompis i Uppsala när jag kom på det där med akademisk kvart.  Dubbelkvart till och med.  Det där är ett extremt dilemma för står det 18:00 betyder det i mitt huvud 18:00.  Så enkel är jag.  Och jag är ju inte så där cool så jag är upptagen med något jätteviktigt fram till halv sju, utan jag sitter ju normalt sett i startblocken en timme i förväg och på sekunden tre minuter i prick sätter jag på mig skorna och knallar ner till nationen så jag är där på utsatt tid.  Ordning och reda.  Men det kändes ändå som att om det är någon gång det kan vara värt att trotsa sina instinkter och faktiskt bete sig som folk så är det nu.  Sittning är ju lite mer allvarliga grejer än bara kaféer och pubar.  Jag satt och f5:ade facebook en stund extra och var där på minuten fem i halv sju istället.

Tack gode gud så har ju de där handfulla hängen på kaféer och pubar som medan de pågick kändes mer som intressanta studieobjekt ur ett objektivt socialdynamiskt perspektiv än som avslappnat umgänge med skönt folk ändå lett till att det finns några stycken på Blekingska som känner igen mig när jag kommer dit.  Jag var smidig nog att hälsa på en av dem helt på eget bevåg, det tycker jag var duktigt, och sen när en annan av dem sa att jag kunde köpa en öl i baren så gjorde jag faktiskt det, istället för att tänka att det vore kanske bra fast jag vet inte, ska man säga ”en öl” eller ”en carlsberg”?  De har kanske bara carlsberg och då blir det ju dumt att säga det specifikt men å andra sidan säger man väl bara ”öl” om det är mer att man får det i glas och det inte är så noga vilken, lite mer premier league-pub sådär, nej vad krångligt det är nog bäst att skita i det osv.  Jag sa en carlsberg och det funkade.

Medan jag stod där med ölen i hand och försökte se ut som jag ingick i samtalet som de bredvid mig höll utan att jag kunde höra vad de sa genom musiken så passade jag på att se mig omkring och bedöma hur bra jag lyckats med klädseln.  På gränsen till överklädd kom jag fram till, i alla fall helt klart i toppskiktet.  Hade kunnat vara lite mer casual.  Annars rätt nöjd.  Kavajen sitter som en smäck, brallorna är lite för pösiga men det syns inte om jag står med benen i kors.  Minglet rörde på sig och fortsatte en trappa upp.  Lyckligtvis var det sprutt på arrangemanget för det hann inte gå så många stela minuter innan det var dags att sätta sig till bords.  Jag noterade på plakaten över bordsplaceringen att det bara var svenska namn runt omkring mig, det var en inte så liten seger bara där.  Om det är jobbigt att hålla låda med obekanta är det tio gånger värre när även språket är en av dem.  Engelskan, min vidrigaste antagonist i studentlivet.

Nu ska jag inte göra en minut för minut-genomgång för det är varken kul att skriva eller läsa.  Om jag ska vara lite summarisk och opersonlig istället.  Alkoholen på bordet var gratis och ropade ”blandfylla! blandfylla!”.  Den trädde in ganska fort och umgänget med bordsgrannarna flöt på lika bra som vinet om ni tillåter en trött liknelse som jag borde stryka innan jag skickar den här texten till HH.  Det var lite småroligt med snapsvisorna, mer för att det hör till än för att det faktiskt är så kul att sjunga dem, men det var ett jävla sjå med att gasta ”det där gjorde hon fan så bra” osv blabla varje gång någon råkat säga något ståendes.  Kändes mest som ett kollektivt tvångssyndrom, studentversionen av hon i Gitarrmongot som låser dörren i fem minuter när hon går hemifrån.  Ännu mer mongovarning blev det när man skulle upp på stolarna och det ramsades loss utan morgondag och det var Bellman och ubåtsgurgel och x baby x baby chicka chicka boom boom boom ungefär.

Pausunderhållning: en ståuppkomiker som faktiskt var rolig!  Bra jobbat, vem det nu var som bokade honom.  Maten: god, i snålaste laget men då tar å andra sidan alkoholen bättre.  Gudrunkören: bra.  Så, då var vi kronologiskt framme vid där själva kvällen tog vid.  Skriver oproportionerligt lite om den delen för hur kul är det att höra anekdoter om vanliga fester folk varit på liksom.

Om jag inte förträngt någon livsavgörande händelse däremellan så var det direkt från middagen ner till det där rummet nere i källarn som jag inte vet vad man kallar om man är ball.  Det var mörkt och högt ljud och så där.  Jag hann inte börja tänka att nu går det åt helvete igen, nu hamnar man i ett hörn och har bara att dra hem, för tämligen omedelbart drogs jag tag i av en av de där som vet vem jag är och hon började dansa en heteronormativ dans med mig.  Och jag hade tydligen fått i mig tillräckligt där vid middagen för det var inte det läskigaste i världen och varken hon eller jag verkade faktiskt tycka att jag hade gjort bort mig.  Omskakande upplevelse.  Sen släpades jag vidare till ett par rum i Blekingskas korridorer som det skulle flängas fram och tillbaka mellan och ja men ni fattar.  Behöver inte förklara allt i detalj, det hölls på liksom.

Sen på nationen träffade jag någon jag inte kände sen tidigare och så hängde jag med henne och en jag kände sen tidigare resten av kvällen.  Och en till i början men hon drog när vi satt i soffan alla fyra och jag bara satt och lyssnade på de andra två utan att visa så mycket intresse åt hennes håll.  Förlåt.  Och på den vägen är det.  Köpte en till öl, klämde någon på rumpan, fick ett konstigt sms av en kompis, ni vet.  Sa hej då till båda och när jag vaknade klockan sju var jag inte ens särskilt bakis.  Fan vad skönt att vara ung och odödlig, lovar att jag satte VG på den där tentan också.  Och jag vet inte vad det kan vara, men av någon anledning fick jag ett oförklarligt sug att lyssna på Kent dan efter.  Inte Håkan eller bob hund eller något mer indielogiskt, utan Kent, Isola ville jag lyssna på.  Jättekonstigt.