Mitt band My Enhanced Little Rhubarb släpper idag sin debutskiva, efter tre års ej så flitigt arbete. Den går att både strömma och ladda ner gratis. Det är tonsatta historier om rabarber, döden och att som varandes ett äppelträd känna en ofantlig kärlek till ett av sina äpplen. En kort musikalisk sammanfattning mynnar lämpligast ut i de två orden ”smultronica” och ”låtsaspop”.
Innan jag låter musiken tysta mun är här en bild från en av våra få livespelningar (jag i guldperuk):
Det händer ofta att jag ser en film tillsammans med andra, och att vi när den är slut har olika uppfattning om hur bra den var. Många gånger har jag tyckt att det var en trevlig upplevelse, medan mina medtittare antingen upprört eller trött klagat på att de inte förstod filmen. Vad ville de säga med den? Varför var hon så arg och varför gjorde han så i den scenen? Är det symboliskt? Några obesvarade frågor som överskuggar allt jag själv fann att uppskatta.
Att förstå en film, att lyckas tolka den, får inte tillmätas en sådan avgörande betydelse att man inte alls kan uppskatta filmen om man misslyckas. Naturligtvis bör man om man har ett verkligt filmintresse sträva efter att tugga sig djupare in i kycklingklubban än att bara nafsa på paneringen, men att göra jakten efter symboler och budskap till själva syftet med filmtittandet är att spotta ut köttet och stirra sig blind på benknotorna.
Självfallet går man miste om en del av filmens behållning om man inte funderar över den underliggande betydelsen, men man går miste om en ännu större del av upplevelsen om förståelse är allt man anser vara av vikt. Det är att misstro filmen som konstverk om man inte kan uppskatta den bortom det man själv begriper.
Jag skickade i vintras iväg en tändsticksask till USA. Bilden säger väl det mesta, men det låg alltså trettio tändstickor i den, och frågan var hur många som skulle vara kvar (om någon) när asken nådde mottagaren. Alla var kvar. Men gummisnodden är inte min. Någon omtänksam människa på posten måste ha tagit ett eget initativ. Det är lite fint på något sätt.
Det är väl knappast brännande aktuellt nu, men det kan vara intressant att rapportera om, ifall någon satt och undrade över vad som skulle hända om man gjorde precis detta.
Igår förmiddag hade jag ett ärende i utkanten av stan, men misslyckades med att hitta rätt buss vid bytet på St Eriksplan, och fick då istället tillfälle att driva runt lite planlöst ett par timmar innan jag hade en föreläsning.
På Myrorna stötte jag på boken ovan. Den råkar även finnas inskannad och uppladdad som pdf, och jag kan verkligen rekommendera den till alla som är det minsta intresserade av Marx eller bara av allmänbildning. Den börjar med en kort biografi, fortsätter med Marx influenser från antiken till hans samtid, och går sedan in på hans egna idéer.
Halvt tecknad, halvt handskriven, en lättläst och lättsam introduktion för de som inte har lust och ork att plöja igenom tung facklitteratur, men ändå vill kunna namedroppa Marx och Hegel med lite större trovärdighet.
Jag var, som jag nämnt i förbipasserande någon gång tidigare att jag skulle, i Köpenhamn förra helgen och såg The Books. Jag var rädd att det inte skulle komma några dit, men det blev en anständig mängd publik till slut. Utanför på gatan stötte jag på en välklädd herre, som jag tyvärr inte kopplade var Paul de Jong, ena halvan av bandet, förrän det var för sent att hugga tag i hans arm och skrika i örat hur bra de är. Där inne var det en japansk tjej som stod nära mig vid ett bord innan de skulle komma på scen, som hade ett ganska upprört samtal med sin amerikanska kompis om sin hemstad Tokyo, varefter de spelar låten med just det namnet några minuter in i settet.
Jag ska inte skriva någon recension av konserten, utan kan nöja mig med att konstatera att de är både kreativa genier och otroliga musiker. Mest imponerande var gästmusikern Gene någonting, som spelade den jätteröriga cembaloliknande stämman i That Right Ain’t Shit exakt som på skivan. Alla låtarna blev bättre av de precis som musiken humoristiskt hopklippta kollagen till videor som spelades upp bakom dem.
Jag är besviken på mig själv att jag inte iddes stanna kvar och vänta på att få prata lite med dem efteråt, utan istället valde att stå vid fontänen på Gammeltorv och seriepressa en påse pistagenötter. Men det kändes logiskt då. Sen gick jag runt en del på stan på söndagen. Att bära runt på sin Rolleicord i originalväska från 40, 50-talet tvingar en visserligen att brottas med både turist- och hipsterkomplex, men det blev ett par okej bilder i alla fall.
Det här är inget nyinkommet förvärv, men desto högre tid att nu offentliggöra mitt favoritvykort av de jag fått via Postcrossing.
”If to be honest, I dislike your profile and you are not friendly and repulsive person in my opinion.” Det värmer!
En terminologisk introduktion för de oinsatta kanske är på sin plats.
Bechdel-testet är uppkallat efter serietecknaren Alison Bechdel, som i en stripp av sin serie Dykes to Watch Out For presenterade tre krav som en av figurerna ställde på alla filmer hon kunde tänka sig att se:
(Strippen kan läsas här. Regel ett förekommer ofta med tillägget att de båda ska ha namn.)
Detta diskvalificerar förvånansvärt många filmer. Exempelvis, ordnade efter vilket krav de inte uppfyller (uppgifter från bechdeltest.com):
Man kan också tänka sig ett omvänt test, där kvinnor och män har bytt plats i regelformuleringarna. Inte för att på något sätt antyda att diskriminering mot män i filmer är ett lika stort problem som mot kvinnor, utan tvärtom för att hitta de filmer som för omväxlings skull är lika ojämställda som de ovan nämnda, men till det andra könets favör.
För man kan ju naturligtvis inte kräva att alla filmer som görs måste vara helt jämställda. Även om de få kvinnorna i Fight Club aldrig pratar med varandra är det förstås en jättebra film. Och dokumentären Man on Wire handlar om en enskild manlig lindansare, så att för sakens skull trycka in ett gäng kvinnor som ska prata om något annat skulle knappast göra den bättre.
Men med den mängd filmer som finns om män, kan det vara förfriskande att se några som fokuserar helt på kvinnor. Här är några.
Hu die (2004)
Den enda man som förekommer i filmen pratar nästan utan undantag bara med sin fru, om sin fru. I övrigt följer den huvudpersonen (hon till vänster på bilden) som när hon blir bekant med en yngre tjej påminns om ett lesbiskt förhållande från sin ungdom.
À ma sœur ! (2001)
Filmen handlar om två unga systrar; storasystern är snygg och går hem hos killar, lillasystern är tjock och avundsjuk. Filmens två män – storasysterns semesterflört och hennes pappa – pratar med varandra i en scen, men bara om den förstnämndes förhållande till dottern. Orelaterat till könsfördelningen kan nämnas att filmen har ett av de mest oväntade och omotiverade slut jag någonsin sett.
Naissance des pieuvres (2007)
Den här filmen nämnde jag även i ett tidigare inlägg. De två tjejerna på bilden får en närmare relation än de flesta andra. Den enda karaktär utöver de två som har någon viktig roll i filmen är den enas syster. Eventuella killar är endast rekvisita.
Vill du se någon av filmerna, men inte får tag på den, så är det bara att mejla mig på bong snirkel-a bongrouge punkt com.
