Vore jag lika vitsig som Gatukonst.se kunde jag här skriva en lång fejkartikel om hur trafikborgarråd Ulla Hamilton (m) dömer ut lagliga klätterväggar med hänvisning till Stockholms stads nolltoleranspolicy, men jag ska inte falla för frestelsen.
Ovan är hur som helst en illustration av ungefär hur logiskt det känns när man går runt i Sveriges enda storstad och möts av tom grå vägg efter tom grå vägg. Hej konstnärer, här har ni dukar! Men nåde er om ni målar! Det är så lätt att låta stan leva.
Julian Assange är våldtäksman och Ola Lindholm knarkar. Det är sant, för det har jag läst i tidningen. Rättegång, domstol, bevisprövning? Usch, det är så tråkigt och komplicerat. Det är väl mest bara ett byråkratiskt traggel som bara jurister behöver bry sig om?
… verkar många resonera. Helt felaktigt, naturligtvis. Det må vara frestande att utifrån vad media berättar spekulera i en misstänkt brottslings eventuella skuld, men det är att lura sig själv. Saker är alltid mer komplicerade i verkligheten än det framstår som på nyheterna, och att lita mer på förenklade och ofullständiga andrahandsuppgifter än på den demokratiska rättsprocessen är ett betydligt större hot mot vårt samhälle än sexuella övergrepp och kokain.
Enligt den logiken är rättsväsendet överflödigt, för gemene man – försedd med uppgifter från tidningar och tv – är ju minst lika kvalificerad att avgöra om en misstänkt är skyldig eller inte.
I linje med mina tidigare försök till folkbildning medelst satir lät jag affischer på Stockholms gator illustrera den logiska följden av denna märkliga syn på rättvisa. Klicka så blir den jättestor:
(Thomas Magnusson är naturligtvis fiktiv, och mannen på bilden är ett hopklipp av ögon, näsa, mun och huvud från flera olika personer.)
Var man än befinner sig i Stockholms tunnelbanenät, behöver man inte vrida sig många grader för att se en av de tusentals övervakningskameror som ska skydda oss från alla hemskheter vi annars kunde råka ut för. Skadegörelse och ficktjuveri, misshandel och terrorism.
Övervakningen sker ”för din trygghet”, intygar SL informativt via dekaler uppsatta på tunnelbanevagnar och stationsväggar. Så behjärtansvärt. Det är för min skull!
Men syna det närmre: har jag något att säga till om i frågan? Nej. Det är SL som har bestämt vad trygghet innebär. Jag ska känna mig trygg när kameror riktas mot mig från fler håll och kanter än jag kan hålla räkningen på, annars är jag en anomali till resenär, motvilligt insläppt genom spärrarna med en misstänksam blick.
Men SL vet ju vad som är bäst för mig. De är dock lite otydliga med sin information. För att förtydliga för alla resande har jag nu sett till att åtminstone 250 dekaler säger det de egentligen menar: ”Kameraövervakning med inspelning – för ditt eget bästa”. (Klicka så blir de stora.)
Tidningen Filter brukar inte dra sig för att skryta med sina många utmärkelser och alla fina ord de fått för sitt unika koncept, att varannan månad ge ut ett magasin bestående av längre, djuplodande artiklar i ämnen man inte visste man var intresserad av. Många gånger har det varit en fullt befogad självbelåtenhet: jag drar mig till minnes reportagen om dokusåpans intåg i Armenien och Sveriges roll i ANC:s kamp i Sydafrika.
Nivån är emellertid inte alltid så jämn, och i senaste numret når de närmare botten än någonsin tidigare. I artikeln ”Spring för livet!” får man läsa om långdistanslöparen Ann, i kamp mot ett hopsatt löparlag bestående av män från ett indiansamhälle i Mexiko. När händelserna utspelar sig och varför det överhuvudtaget är relevant att läsa om det här nu är dolt i ett fantasieggande dunkel.
Stundtals liknar texten mer den gamla hoprafsade skåpmat som brukar gå under ”Krim-extra” eller ”Ur polisens arkiv” i Hemmets journal och Expressen-bilagor än den kvalitetsjournalistik Filter påstår sig stå för, och vissa formuleringar påminner snarare om baksidestexten på B-filmskassetter från 80-talet än någonting skrivet av en utbildad journalist:
Han visste redan allt om kroppen, så nu var det dags att ta itu med hjärnan. Särskilt den här frågan: hur får man egentligen människor att vilja springa? Var sitter knappen som förvandlar oss tillbaka till de naturliga löpare vi en gång var? Inte bara historiskt sett, utan även i våra egna liv. Du minns väl? När du var barn och de fick skrika åt dig att inte springa så fort? Alla lekar lektes i högsta fart, du sprang som en galning för att hinna fram och ropa ‘dunk för alla’ och du anföll djungelstationer i grannens trädgård.
Joe Vigil är i ensam kamp mot Hong Kong-maffians ‘killer unit’ om att hitta löparens hjärna i ‘The Running Brain’ – absolut årets mest hårdslående actionthriller..!
Okej, den sista meningen hittade jag på själv, men den flyter olämpligt bra ihop med resten av texten. Man undrar så smått vart det redaktionella omdömet tog vägen.
Och när vi ändå är inne på temat B-film vill jag tipsa om denna fantastiska tråd om kassa baksidestexter på något filmforum jag inte hänger på. Mycket nöje.
Posten inför i dagarna ett system för att skicka brev med sms istället för frimärken. Systemet finns redan i Danmark och Tyskland och innebär att man skickar ett sms till ett visst nummer, och får tillbaka en kod som man skriver på kuvertet och som fungerar som giltigt porto.
I och med FRA, datalagringsdirektiv, Beatrice Asks begränsade hjärnkapacitet, med mera, innebär detta att avsändaren till varje brev som skickas med denna metod går i ett nafs att plocka fram för den myndighet som känner sig hågad. Allt ska lagras i statens register.
När man nämner detta för i övrigt inte alls sinnesrubbade människor, får man av vissa reaktionen ”Men det är väl bra?”. Det är väl bara bra, om det kan användas för att bekämpa brottslighet? Frimärken bör fasas ut, som den förlegade metod den är (genuin påträffad åsikt).
Det hjälper inte att man påpekar att rätten att skicka brev anonymt har varit en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna i hundratals år, att samtliga länder som haft effektiv brottsbekämpning som högsta prioritet har varit totalitära diktaturer och att man länkar till denna excellenta bloggpost; vissa människor vägrar inse att deras åsikter inte ens delas av riksdagens mest extrema övervakningsfanatiker och att världen skulle gå käpprätt åt helvete minst dubbelt så fort om de fick ett uns mer politiskt inflytande än den tvivelaktigt förtjänta rösträtt de redan har.
Sakta kokas grodan, men i vilket syfte? Vissa grodhjärnor verkar tro att det bara är en mysig bastu. Men dagen kommer då de inser att det är för sent att hoppa ur, och då sitter de där med skägget i trabanten.
