Utöver mitt tidigare omtalade soundtrackprojekt, har jag insett att ytterligare en skiva jag hade planerat att spela in med all sannolikhet inte kommer att bli klar. Bilden ovan är det tänkta omslaget.
En av låtarna (tryck här) var aldrig tänkt att innehålla mer än piano, så den versionen jag släpper här nu är mer eller mindre identisk med hur den hade låtit på skivan.
En annan av låtarna (tryck här) skulle ha fått ett större arrangemang, men gör sig väldigt bra i den här enkelt inspelade pianoversionen. Det är samma låt som jag postade en syntversion av i inlägget i länken ovan.
När jag ändå är igång och postar gamla musikaliska verk kan jag passa på att slänga upp ett från i höstas. Låten heter Tropical Exotism Workout och jag spelade in den till en tävling med temat distorsion. Jag fick låna en kompis distpedal och fick även användning för min egen Big Muff och några samplingar från kassettband jag hittat.
Om nya inlägg dyker upp här mindre regelbundet än vanligt veckorna framöver, beror det på att det är sommar. Men jag ska göra mitt bästa.
För ett år sedan hade jag en idé om att göra ett soundtrack till en film som inte existerar. Det projektet kommer troligen aldrig att se dagens ljus, så jag postar här den enda låt som kommit ut av det. Den är väldigt inspirerad av musiken i filmen på bilden ovan (en väldigt bra film).
Jag fick inte till en sån där fin strömningsgrej, så ni får trycka här och lyssna istället:
Mitt band My Enhanced Little Rhubarb släpper idag sin debutskiva, efter tre års ej så flitigt arbete. Den går att både strömma och ladda ner gratis. Det är tonsatta historier om rabarber, döden och att som varandes ett äppelträd känna en ofantlig kärlek till ett av sina äpplen. En kort musikalisk sammanfattning mynnar lämpligast ut i de två orden ”smultronica” och ”låtsaspop”.
Innan jag låter musiken tysta mun är här en bild från en av våra få livespelningar (jag i guldperuk):
Jag var, som jag nämnt i förbipasserande någon gång tidigare att jag skulle, i Köpenhamn förra helgen och såg The Books. Jag var rädd att det inte skulle komma några dit, men det blev en anständig mängd publik till slut. Utanför på gatan stötte jag på en välklädd herre, som jag tyvärr inte kopplade var Paul de Jong, ena halvan av bandet, förrän det var för sent att hugga tag i hans arm och skrika i örat hur bra de är. Där inne var det en japansk tjej som stod nära mig vid ett bord innan de skulle komma på scen, som hade ett ganska upprört samtal med sin amerikanska kompis om sin hemstad Tokyo, varefter de spelar låten med just det namnet några minuter in i settet.
Jag ska inte skriva någon recension av konserten, utan kan nöja mig med att konstatera att de är både kreativa genier och otroliga musiker. Mest imponerande var gästmusikern Gene någonting, som spelade den jätteröriga cembaloliknande stämman i That Right Ain’t Shit exakt som på skivan. Alla låtarna blev bättre av de precis som musiken humoristiskt hopklippta kollagen till videor som spelades upp bakom dem.
Jag är besviken på mig själv att jag inte iddes stanna kvar och vänta på att få prata lite med dem efteråt, utan istället valde att stå vid fontänen på Gammeltorv och seriepressa en påse pistagenötter. Men det kändes logiskt då. Sen gick jag runt en del på stan på söndagen. Att bära runt på sin Rolleicord i originalväska från 40, 50-talet tvingar en visserligen att brottas med både turist- och hipsterkomplex, men det blev ett par okej bilder i alla fall.
Ibland förstår jag inte varför någon någonsin gör något annat än sitter och lyssnar på The Books.
Bandet, om man nu ska kalla det det, består av två… män, som träffades av en händelse i New York för tolv år sen. Båda hade gjort experimentell musik innan, men började med sitt gemensamma projekt göra mer lyssningsbara grejer.
Debuten Thought for Food från 2002 beskrevs av Pitchfork som bestående av folkgitarr, stråkar, röstsamplingar och tystnad. Den stommen har varierats en aning på de följande tre skivorna, men det går aldrig att ta miste på att det är samma personer som ligger bakom.
Den mest utstickande beståndsdelen är samplingarna. Även om de flesta The Books-låtar inte innehåller någon sång kan de knappast kallas instrumentala. Det finns alltid en mänsklig närvaro i och med röstfragmenten som kan bestå av enstaka ord (”INDEPENDENT! INDEPENDENT!”) eller längre fraser (”If you work very hard, my boy, some day you may become… uh… women.”).
Hur okonstlat samplingarna vävs in i musiken illustrerar Be Good to Them Always (från Lost and Safe, 2005), där sjungna rader i en senare vers visar sig vara lösryckta citat:
Något The Books har, som alltför många artister saknar, är humor. Den lyckas de kombinera med djupa, existentiella textrader och lånade röster som förföljer en i tankarna från första gången man hört dem. Take Time (från The Lemon of Pink, 2003) är kanske ett av de bästa exemplen på en sådan låt, som på något vis samtidigt är stor komik och ett musikaliskt konstaterande lika stort som livet självt.
Och ändå är det i grund och botten väldigt inrutat och nördigt. The Books är ett akademikerband. Jag kan inte komma på några andra som med sådan självklarhet kan sjunga rader som:
Most of all, the world is a place where parts of wholes are described within an overarching paradigm of clarity and accuracy. The context in which makes possible an underlying sense of the way it all fits together, despite our collective tendency not to conceive of it as such.
(Smells Like Content, från Lost and Safe, 2005)
Det finns ingen omedelbar anledning till detta inlägg. Men se det inte som ett musiktips, se det som en stark rekommendation. Lyssna på The Books. De spelar i Köpenhamn den sjunde maj. Jag kommer att vara där.
Avslutningsvis en video som visar att de även kan göra catchiga hitlåtar (I Didn’t Know That, från The Way Out, 2010):
