Det här är ju ingen sån där hipp kulturkrängarblogg på någon underdomän till Nöjesguiden, men ibland alltså.  Fylls jag av en sån bubblande, pockande känsla av att jag bara måste dela med mig av alla så omätligt bra grejer jag har upptäckt att det inte är lönt att stå emot.  Första och förmodligen sista gången det händer här, så pass på.

Jag vet att ett litet problem med att tipsa folk om musik på det här sättet är att mer än bara den faktiska produktens kvaliteter spelar in i hur var och en uppfattar den.  Om jag hade hittat soundtracket till Zorba på pirate bay istället för tiokronorslådan på Mickes cd och vinyl skulle jag inte känna något speciellt för det alls, på min höjd tycka att det var lite halvokej bakgrundsmusik.  Följaktligen går affektionsvärdet till skivorna nedan till spillo när de förmedlas den här vägen, men jag hoppas att det går lätt att bygga en egen relation till dem, lika stark som min.  De är de värda.  Nu kanske jag förstörde den möjligheten också med att babbla för mycket om det.  Äh.

Hur som helst blir det ingen lista på de bästa skivorna släppta i år, för det orkar jag inte sätta mig in i tillräckligt och så himla nufokuserad ska man inte vara.  Men skivor jag har upptäckt under 2012:

Hanna Hirsch – Tala svart (2008)
Så jävla sur att jag fick nys om att det här bandet fanns först när jag läste en recension av en spelning precis nära mig från helgen innan, och sen har de knappt spelat någonting alls någonstans sen dess.  Blir fan arg när jag tänker på det.  Det finns låtar i kass kvalitet på youtube, men lyssna inte där, det kommer bara ta ner musiken på jorden och stampa sönder den till samma geggiga smet som all annan skit man lyssnar på.  Det här förtjänar att sättas på piedestal.  Önskar jag hade hört den här när den kom, arton bast och soundtrack till mitt dekiga de-kallar-oss-mods-fast-med-ipod-liv i Björns trädgård och dricker smuggelvin på svartklubbstoan och bara gitarrerna på högsta volym.  Eller, att jag hade haft ett sånt liv, också då.  Nu får jag låtsas istället när jag sätter på den här skivan.

Vånna inget – Allvar (2011)
Samma sak här, upptäckte när jag missade en spelning.  Har visserligen lyckats se dem en gång sen dess, fast det var utomhus och lite Electric Banana Band-stämning i publiken, så det var inte alls samma grej som det hade kunnat vara.  De låter som ett lite långsammare Hanna Hirsch, men skit samma hur de låter, det är känslan som spelar roll (ungefär samma som den i stycket ovan minus låtsasnostalgin, men de fina detaljerna där kan förstås variera från person till person).  De här kommer säkert bli jättestora om de inte redan är det, så man får skynda och lyssna innan skivan har blivit gammal och rockrävsdammig.

Belbury Poly – The Belbury Tales (2012)
Den här skivan är egentligen ett tips på att kolla in hela diskografin hos skivbolaget Ghost Box, som släpper fantastisk brittisk electronica inspirerad av gamla typ Anslagstavlan-samplingar (fast inte den svenska då) och underliga inslag av musique concrète.  Får lite mysko 60-talsmoogexperimentvibbar också.  Den här skivan har allt: ambient pseudopsykedelia, jättekonstig barnsång, rytmer som får en att börja svänga på kroppen fast det liksom känns som att man inte borde.  Kanske årets skiva om man ska vara sån, men det lovade jag ju att inte vara.  Ja men man kan lyssna.

Michael Nyman – The Draughtsman’s Contract (1982)
När jag lyssnar på den här skivan känns det som att jag springer runt på en engelsk sommaräng i 1600-talskläder och är jätteglad och pimpinett.  Förmodligen inte helt sambandslöst med det faktum att den är soundtracket till Peter Greenaways engelska 1600-talssommarängsfilm med samma namn.  Bra film också, fast jag är lite för dålig på att hänga med i svängarna när det blir så hopnystad handling.  Nåja, det hör inte hit.  Pampig som attan är musiken och man vill börja studsa och dirigentflänga med armarna allt man kan.

Virginia Astley – Hope in a Darkened Heart (1986)
Hon hade med en låt på soundtracket till Me and You and Everyone We Know, fast inte från den här skivan.  Den låten var instrumental, mer ambient och hade massa natursamplingar.  De här låtarna har också en jäkla massa reverb, fast hon sjunger också.  Kombinationen av hennes underliga naiva falsettsång och instrumenteringen som inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara pop eller klassisk orkester är lite lagom schizo och glädjande på något sätt.  Orkar inte beskriva bättre nu för jag är trött och hungrig.  Ni får lyssna.

Och så kan ni kolla in allting skivbolaget Häpna har släppt också.  Hej hej!