Allt sedan jag såg min första film av Éric Rohmer, arbetar jag mig metodiskt igenom hans samlade filmografi. Hittills har jag sett hälften av filmerna i serien Comédies et proverbes, där var och en utgår från ett ordspråk eller citat, och tre av fyra filmer om årstiderna (Contes des quatres saisons). För den som inte redan är bekant med hans verk:
Att se en Rohmer-film är lite som att uppleva en relativt normal vardag, fast på film. Det handlar alltid om vanliga medelklassmänniskor med vanliga bekymmer i vanliga miljöer. Det finns en övergripande handling, ofta en kvinna som letar efter en man eller velar med den hon har, men alla scener bryr sig inte slaviskt om att föra handlingen framåt. De tillåts ofta vila på samma plats i flera minuter, medan rollfigurerna sitter och för filosofiska diskussioner som till hälften tjänar till att fördjupa rollfigurerna, och till hälften bara är intressanta utvikningar som skulle fungera lika bra på egen hand.
Bäst är Le Rayon vert (1986, bilden ovan). Delphines sommarplaner går i stöpet och hon blir runtföst mellan olika semesterorter utan att bli helt nöjd någonstans. Samtidigt vill hon träffa en man, men är blyg och rationaliserar mest bort vännernas försök till hjälp. Varenda skådespelarinsats sitter så perfekt att en nyintroducerad karaktär inte behöver vara i bild mer än ett par sekunder innan man känner dem bättre än många i sin yttre bekantskapskrets.
Till viss del påminner hans filmer om mumblecorefilmer (eller snarare tvärtom, för att vara kronologiskt korrekt), som jag skriver om i det andra fanzinenumret. Mycket dialog, enkel handling, och så okonstlat skådespeleri som är fysiskt möjligt. När man har sett några Rohmer-filmer börjar man lätt att se situationer i vardagen som om de var scener i Le Rayon vert eller Pauline à la plage. Ögonen blir en kamera och vardagen känns mer spännande och exotisk. Och fransk.
Som vanligt kan alla omtalade filmer tillhandahållas gratis. Mejla till bong krumelur bongrouge.com eller skriv en kommentar nedan.
