Morsan & Mötley Crüe

Jag var, som jag nämnt i förbipasserande någon gång tidigare att jag skulle, i Köpenhamn förra helgen och såg The Books.  Jag var rädd att det inte skulle komma några dit, men det blev en anständig mängd publik till slut.  Utanför på gatan stötte jag på en välklädd herre, som jag tyvärr inte kopplade var Paul de Jong, ena halvan av bandet, förrän det var för sent att hugga tag i hans arm och skrika i örat hur bra de är.  Där inne var det en japansk tjej som stod nära mig vid ett bord innan de skulle komma på scen, som hade ett ganska upprört samtal med sin amerikanska kompis om sin hemstad Tokyo, varefter de spelar låten med just det namnet några minuter in i settet.

Jag ska inte skriva någon recension av konserten, utan kan nöja mig med att konstatera att de är både kreativa genier och otroliga musiker.  Mest imponerande var gästmusikern Gene någonting, som spelade den jätteröriga cembaloliknande stämman i That Right Ain’t Shit exakt som på skivan.  Alla låtarna blev bättre av de precis som musiken humoristiskt hopklippta kollagen till videor som spelades upp bakom dem.

Jag är besviken på mig själv att jag inte iddes stanna kvar och vänta på att få prata lite med dem efteråt, utan istället valde att stå vid fontänen på Gammeltorv och seriepressa en påse pistagenötter.  Men det kändes logiskt då.  Sen gick jag runt en del på stan på söndagen.  Att bära runt på sin Rolleicord i originalväska från 40, 50-talet tvingar en visserligen att brottas med både turist- och hipsterkomplex, men det blev ett par okej bilder i alla fall.