Morsan & Mötley Crüe

Sida ett på bandet
Sida två på bandet

Ibland hittar man guld.  Jag nämnde i fanzinets första nummer min favoritkassett, ett band från ett AA-möte i North Carolina som jag hittat i en second hand-affär.  Idag gick jag längs Götgatan när jag såg en skylt om en ny loppisbutik halvvägs mellan Willys och Folkungagatan, kassettband för femtio öre styck.  AA-mötet får nu snällt vika undan för en ung herr Holmberg.

Någon som heter Mats har spelat in ett band med vad han på etiketten kallar ”kvalifiserat dravell”, som han skickat som julhälsning till sina kompisar hemma i Sverige från Atlanta i USA, där han av vad jag kan utröna är utbytesstudent och bor hos en familj i någon förort.  Inspelningen går att datera till 1977, baserat på vilka skivor av Queen och ELO som nyss hade släppts.

Han berättar för Markus, Gusten, Flygis och Per om sin nya flickvän Sonya, som inte är mormon som Debbie var, om att människorna i sydstaterna inte har glömt inbördeskriget än och att ”negrer hatar dom”, om en bilolycka han var med i, om att han slutat spela klarinett i skolbandet för att han inte gillar sin band director Mr. Wilbanks, om när han åkte luftballong, om amerikanernas reaktioner på hans träskor, med mera, medan radion hela tiden står på i bakgrunden.  Då och då får han slut på saker att prata om och sjunger med i Rod Stewart eller We Are the Champions.  Han frågar killarna hemma om vad som har hänt med Renée och om McFeast har kommit till McDonalds i Sverige än.

Det är jättekul att sitta och lyssna på och ett härligt oförstört tidsdokument från trettiofyra år sedan, ledigt berättat av en gymnasieelev som lär vara runt femtio nu.

Uppdatering: Jag fick sedermera kontakt med Mats, och gjorde en telefonintervju som finns publicerad i fanzinets andra nummer.